Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för februari 2019

tisdag 26 februari

Händelser vi deltar i blir till minnen

Spalt nr 247

Dagarna går. En i sänder. Händelser vi deltar i blir till minen. Min hjärna har samlat ihop det jag uträttat i mitt liv. Jag kan ta fram minnen från min barndom. Jag minns lekar som mina fina kamrater Göran Josefsson, Allan Lindvall och jag lekte i Frödinge by. Jag minns väl skoldagar med mina lärare Ebba och Hugo Fröström och Gerda Gustafsson. Från min ungdomstid kommer jag ihåg fotbollsmatcherna i Frödinge-Brantestads SK. Jag kan se när jag fick spela min första match i A-laget, Det skedde på min 15 åriga födelsedag. Stor glädje den dagen.

Mina föräldrar Ruth och Ludvig gav mig den kärlek jag behövde för att känna trygghet i livet.

Min barndom och ungdom grundlade mitt liv. Jag fick en god start och blev vuxen att söka nya vägar.

*

Fotbollsintresset förde mig till en tjänst som polis i Motala. Jag fick uppleva stor fotbollsglädje igen när jag blev uttagen att debutera med Motala AIF i allsvenskan på min födelsedag de 4 augusti 1957. Jag nådde min barndoms mål.

Stor glädje.

*

I Polisyrket lärde jag mig att livet inte är tryggt och bra för alla. Den trygghet jag upplevde under mina barn- och ungdomsår kände inte alla i vårt samhälle. Fattigdom, misär, falskhet, högfärd och egoism och feghet fann jag hos många medmänniskor. Många solidariska medmänniskor som ville göra vårt samhälle bättre mötte jag också. Dem ville jag kämpa tillsammans med i vårt fina samhälle.

*

Vårt svenska sociala samhälle utvecklades enormt under några årtionden. Alla som ville och kunde satsa sina liv i arbete fick mycket bättre levnadsstandard. Egna hem byggdes med samhällsstöd och utvecklades så att allt fler med ökande inkomster kunde bygga sig egna hus och villor. Samhället växte och blomstrade. Många kunde köpa sig egen bil. Alla som ville kunde få skolutbildning ända upp på universitetsnivå.

*

Jag är glad över att jag fick vara med om att utveckla samhället och själv utvecklas under den positiva perioden jag beskriver i denna text.

*

Jag blev mycket besviken när jag nyligen fick höra från SVT 1 att dagens samhälles äldreomsorg inte tar till vara de äldres rätt på bra sätt. Vi har fått veta att vissa äldre tvingas lägga sig klockan 16:00 för att personalen inte har tid att hjälpa dem i säng på normal tid på kvällen. Det var många anhöriga som i TV-programmet berättade om misskötsel av äldre på olika platser i vårt vackra avlånga land.

*

Varför har det kunnat bli som det blivit? Grupper av anhöriga för idag med rätta fram skarp kritik mot felaktigheter som gömts i den tysta vårdkulturen. Jag vill mana alla som äger solidariska tankar om samhället:

-Upp till kamp för en kärleksfull och levnadsglad ålderdom för alla som kämpat eller kämpar för vårt land.

Upp till kamp för ett solidariskt samhälle.

*

Dagarna går. En i sänder. Händelser vi deltar i blir till minnen. Jag vill möta och minnas glada människor i alla åldrar.

Med hälsning

/Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 18 februari

Vår resa till Stockholms city

Spalt nr 246

Vår dotter Maria ringde och sa;

– Vill ni följa med Janne och mig på resa till Stockholm i morgon. Ni får bestämma vart vi skall åka.

– Det vill vi gärna, ropade jag och fortsatte:

– Men hur gör vi med mig och min rullstol. Mina ben och fotbollsknän bär mig inte på några promenader.

– Vi tar med dig och din rullstol på pendeln. Janne har lovat att köra rullstolen genom stan, berättar Marie.

– Jag tycker att vi åker till Gamla stan. Det var länge sedan vi var där, föreslog Anne-Marie

– Vi kommer klockan tio i morgon och hämtar er och rullstolen, svarade Maria

*

Strax efter 10:00 på lördagen den sextonde februari steg vi på tåget i Tumba Min rullstol var med på färden till Stockholms nyaste hållplats ”Stockholm city”. Vår Pendelvagn var fullsatt med folk i olika åldrar och med olika utseenden från olika delar av vår värld. Vi var en väl blandad grupp medmänniskor.

*

När vi stigit av på Stockholms city letade Maria reda på den hiss vi skulle åka för att efter många hissbyten ta oss från underjorden till jordytan på Sergels Torg. Janne skjutsade mig med rullstolen in i hissarna och ut igen och efter en stund var Maria, Janne och Anne-Marie gående på Drottninggatan mot Gamla Stan. Jag åkte rullstol körd av Janne som fick snirkla sig fram i folkhavet. Han fick också akta sig så han inte körde på det folk vi mötte som hade telefoner som klistrade för ögonen.

*

Mycket folk var det som var ute på Drottninggatan denna varma men blåsiga lördag. Så många har jag aldrig sett på den gatan på en gång. Stockholm har blivit en riktig storstad.

*

När vi kom till Gamla Stan blev trängseln ännu värre. Den gatan var som ett stort rör fullproppat med vandrande människor. Turisterna märktes. De drog sina resväskor efter sig.

*

Vi tänkte fika i Gamla Stan men Maria vår ledare hittade inget lämpligt ställe.

– Vi går till söder och letar där, sa Maria.

*

Anne-Marie ville besöka en skoaffär på Stora Nygatan, Vi gick en tvärgata från Västerlånggatan till Nygatan. Den gatan var byggd av kullerstenar, Rullstolen hoppade upp och ner. Jag blev nästan yr i huvudet. Jag sänder en varning:

– Åk aldrig rullstol på tvärgatorna i Gamla Stan.

*

Vi fortsatte till Slussen och fick se de enorma nybyggena där. Det kommer att bli spännande för stockholmarna att i framtiden få se Slussen färdigbyggd.

*

Vi gick Götgatsbacken upp. Den är tung att gå. Som tur var hade rullstolen motor. Janne tyckte det gick lätt att komma över backen och ner till Medborgarplatsen.

Maria bestämde om fika på Café Söder i Saluhallen. Vi hängde med och beställde räkmackor, tisdagsbullar och vinerbröd.

Och kaffe. Det var gott med ”fika” serverat av Maria efter nästan tre timmars resa först med Pendeln från Tumba och sedan med vandring från Stockholms City genom Gamla Stan till Medborgarplatsen på Söder.

*

Vi njöt av den fina miljön i Caféet. Vi njöt av ”fikabrödet” och var glada med varandra. Efter ”fikastunden” gick vi till Södra stationen och tog Pendeln hem till Tumba.

*

Anne-Marie och jag tackar Janne och Maria för en mycket trevlig dag i centrala Stockholm.

*

Tackhälsningar och kramar från Anne-Marie och Knut K

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 12 februari

Så var det då. Hur är det nu

Spalt nr 245

Jag ”blev polis” en gång för länge sedan. I vackra Motala stad fick jag min tjänst. Som poliskonstapel i blå uniform patrullerade jag på gator och torg till fots och med bil.

Jag levde annorlunda som polis än jag gjort i mitt fria fotbollsliv. Uniformen skilde mig från andra. Var jag än gick och var jag än var så var jag i medmänniskornas ögon:

En Polis.

*

Jag vill berätta om en vanlig dag hos Ordningspolisen i Motala. Den dagens fotpatrull startade jag på polisstationen, Prästgatan 6 klockan 15:00. Jag gick Kungsgatan förbi Statt, vidare upp till Busscentralen. Där stod jag en stund. Jag gick till Drottninggatans korsning med Medevigatan och stannade en stund utanför ”Skonockes skoaffär. Jag spelade ofta pingis med Yngve ”Skonocke” hos Sören Isacsson på Brandstationen om kvällarna. Jag såg inte Yngve i affären. Jag gick vidare till Kungsgatan och fortsatte till Stora Torget. Där stannade jag utanför Motalaortens sparbank och hälsade med honnör på de motalabor som hälsade på mig där jag länge stod stilla och såg mig omkring på folket, bilarna och affärerna och de hundar som följde i ”Mattarnas” koppel.

*

Min fotpatrull gick till Bispmotalagatan och vidare till Flodins hörna. Där följde jag trafiken i korsningen. Jag såg också en stor båt med passagerare när den gick genom de öppnade broarna på Göta Kanal. Båten med passagerare fortsatte sin seglats mot sjön Boren. Kanske skulle den längre. Kanske till Stockholm. Allt gick lugnt och tryggt till. Jag kände mig harmonisk av medmänniskorna som var där och av Solen, Kanalen, den stora båten och bilarna. Jag gick till Drottninggatan och fortsatte den gatan tills jag var ”hemma” på polisstationen på Prästgatan 6 igen. Jag gick in och tog paus.

*

 Hade jag gjort nytta med att finnas till som polis i centrum av Motala? Kanske hade jag skapat trygghet hos några av motalaborna. Jag kände mig glad. Jag trivdes med mitt liv.

Mesta tiden var det lugnt både på gatorna och i vakttjänsten. Den här fredagen jag berättar om var inget undantag.

*

Undantagen var när ”fyllegubbarna” söp till i centrum så jag fick ta in någon eller några i ”fyllecellen”. Eller när några parkerat fel på gatorna eller att bilförare krockat i gathörnen. I sådana fall blev det lite mer rörelse i tjänstgöringen.

*

Så kunde det vara då när jag var polis i Motala. Hur är det nu i vårt vackra avlånga land Sverige?

Jag väcker tankarna hos dig som läst mitt lilla kåseri. Många medmänniskor känner oro för vårt land nu och i framtiden. Det gör jag också. Vad tycker du?

Med hälsning Knut K

En gång polis. Kanske alltid Polis.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 1 februari

Dagstankar i snövintern

Spalt nr 244

Solen lyser inte i dag. Himlen är mulen. Snöflingor singlar ner mot marken där vi bor. Snön lyser vit på taken och på sjöarnas isar. Det är vintern som äntligen dragit in med sin kyla över vårt vackra nu snöiga land.

*

Visst blir landskapet halt när den nedfallna snön packats ihop och blivit till is. Många utegående medmänniskor faller och bryter armar eller ben. Sjukhusens akutavdelningar får ta emot många besök av äldre medmänniskor som behöver behandling för ben- och armbrott.

*

Stora lastbilar krockar med andra stora lastbilar och med små bilar. Småbilar krockar med andra små bilar. Alltför många medmänniskor har dött i trafiken senaste året. Det som skulle bli bättre ja, t. o.m. bra, har blivit sämre. Experter menar att skälet till att dödsolyckor ökar beror på att förarna kör för fort. Viljan att följa trafikreglerna har minskat även bland yrkesförare. Kanske blir förarna stressade av för hårt tryck från dem som köper trafiktjänsterna. I trafikkampen med döden måste livet gå segrande. Målet skall vara att ingen skall dö på vägarna.

Som före detta polis kan jag undra oroligt:

- Hur ska det gå till att minska olyckorna på vägarna?

*

Bättre polisövervakning är ett måste. Kanske har övervakning av ”skjutande ligor och kriminella grupper” krävt så stor del av polisens resurser att övervakningsinsatserna mot fortkörande bilförare blivit för små. Polisen måste förstärkas i vårt land. Det är alla överens om men det tar tid med anställningar och utbildning innan utökning kan ske.

Det viktigaste steget mot en säkrare trafik är att vi förare besinnar oss och kör bilarna  med säkerhet i rätt hastighet mot våra mål.

*

Solen lyser inte i dag. Himlen är mulen. Snöflingor singlar ner mot marken där vi bor. Snön lyser vit på taken och på sjöarnas isar. Det är vintern som äntligen dragit in med sin kyla över vårt vackra nu snöiga land./Knut K

 

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng