Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för februari 2018

fredag 23 februari

I natt jag drömde

Spalt nr 221

Jag drömde i natt att jag skulle dö. En röst sa till mig:

– Du skall snart dö men du behöver inte vara orolig. Själva döden gör inte ont. Du somnar bara in och så är ditt liv över.

*

Jag blev inte rädd när rösten talade till mig. Jag upplevde i drömmen att jag låg i säng[KK1] en i mitt rum som var upplyst - men inte av elektriskt ljus. Det var som om ett ljust mjukt sken lyste på mig.

Rösten talade till mig. Den lät vänlig. Inte arg. Inte hånfull. Den talade mjukt. Jag förstod inte allt rösten sa. Den sa något om min hud. När jag hörde det kände jag värme om benen.

Jag vaknade och fann att jag var varm på ett naturligt sätt. Mitt sovrums värme gjorde mig nästan svettig. Rummet var belyst av den lampa vi har i fönstret om nätterna. Det lugn jag känt i drömmen hade jag kvar när jag vaknade.

*

Jag låg länge vaken och tänkte tillbaka på mitt liv. Jag mindes när jag talade med min far Ludvig på Västerviks lasarett. Han var svårt sjuk. Läkarna hade berättat för min syster Anna-Greta och mig att han inte hade många dagar kvar att leva. Plötsligt medan vi satt vid hans säng vaknade han och sa:
-Jag låg och undrade över hur ni tycker att jag varit som er far.

Vi berättade att han varit underbar. Natten efter vårt besök dog vår far.

*

När jag efter min dröm försöker somna om gläds jag över att min syster och jag fick berätta för vår far att han varit kärleksfull mot oss och en bra medmänniska bland grannarna i Frödinge. Kanske fick vår far dö lugnt och stilla så som rösten sagt till mig i min dröm att jag skulle göra.

*

Jag undrar hur många äldre medmänniskor som i dag lever ensamma i vårt samhälle också får dö ensamma på vårdhem och andra äldreboenden.

*

Senare somnade jag om i min säng. När jag vaknade nyss på morgonen mindes jag rösten i min dröm:

– Du skall snart dö men du behöver inte vara orolig. Själva döden gör inte ont. Du somnar bara in och så är ditt liv över.

*

Mina tankar säger mig att jag vill fortsätta leva. Jag bemöts av mycken kärlek och kärleksfullhet i mitt liv som jag inte vill lämna även om döden inte gör ont.

*

Med vinterhälsning/Knut K


 [KK1]

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 16 februari

Sök det bästa i livet och du skall finna det.

Spalt nr 220

Jag sitter i dag på min tänkebänk i Fantasialand. Jag minns tider som gått. Jag funderar över tider som skall komma. Lång tid har gått på vägen hit där jag är nu. Framtiden flyter framför mig. Jag når den aldrig. Jag är alltid i nutid och har dåtiden som en svans efter mig.

*

Vad som skall hända i framtiden kan jag spekulera i, drömma om och planera. Mitt liv är som en bilresa. Jag kan styra in på olika vägar. Om jag inte styr rullar livsbilen framåt ändå. Den går framåt av sig självt tills motorn stannar och mitt jag tar slut och försvinner ut ur jordebilden.

*

Jag fick min livsbil och kom till världen. Att födas som människa är ett under. Jag ser det nu när mitt barnbarnsbarn Matheo kommit till ”min och alla nu levandes värld”. Jag har fått uppleva Matheos fantastiska utveckling på de fyra månader han levt. Alla hans rörelser med armar, ben och huvud har en mening nämligen att utveckla hans kropp till en människa som skall klara att gå själv. Jag ser hur hans ögon söker oss som finns i närheten. Han kan bedöma om våra ansiktsuttryck ger honom glädje så han kan le. Eller om vi skrämmer honom till ledsnad och kanske skrik. Matheos hjärna håller på att utvecklas så den kan styra honom i riktning mot framtiden.

*

I min dåtidssvans kan jag plocka fram minnen. Jag minns när Anne-Marie och jag en skön sommarnatt satt med grannarna Lasse och Sonja, Ragge och Ruth på Råssnäsudden och sjöng till Ragges gitarr. Lasse älskade visan ”Drömmen om Elin.” Han sjöng den för oss till Ragges ”komp”. Jag hörde musiken och sången och såg solen sänka sig i nordväst och hörde vattnet ”ljudligt våga sig” in mot land. Den där kvällen upplevde jag mig vara i mänsklighetens stämningsparadis. Jag sa:

– Det vi upplevt i natt borde alla få uppleva någon gång. Livet har så mycket att ge. Men vi måste lära oss ta emot det goda som finns.

*

Jag sitter i dag på min tänkebänk i Fantasialand. Jag minns tider som gått. Jag funderar över tider som skall komma. Lång tid har gått på vägen hit där jag är nu.

*

Jag hoppas att Matheo och hans unga kärleksfulla föräldrar Michaela och Patrik tillsammans får uppleva det sköna det vackra och stämningsfulla som finns på våra färder genom livet. Jag tänker också på alla andra som nyligen blivit föräldrar i vårt vackra avlånga land och skriver:

– Det finns inget större än att föda barn och delta i barns utveckling från födseln.

Stort och viktigt är också att vi talar, spelar och sjunger med vänskapens stämmor tillsammans med grannar som vi gjorde på Råssnäs Udde i Motala.

*

Jag sitter i dag på min tänkebänk i Fantasialand. Länge har jag gått på vägen hit där jag är nu. Jag ger mina medmänniskor ett råd:

– Sök de bästa stunderna i livet och du skall finna dem./Knut K

         

 

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 9 februari

Min älskade vinter ger minnen

Spalt nr 219

Snön har lagt sig mjuk, vit och fin i parken där jag nu bor. Solen lyser och bländar. Termometern har krupit under noll. Jag längtar ut i spåren. Mina skidor står undanställda och minner mig om månljusa skidnätter i min barndoms hemtrakters hagar i Frödinge i Småland.

*

Min barndoms skidkamrater Göran och Allan finns inte mer i livet men jag kan se dem i min hjärna och höra deras röster. Vi var tillsammans jämt. Skidor hade vi på fötterna från morgon till kväll när vintern var riktig vinter. Vi lade upp spår och lärde oss diagonala som vårt lands stjärnor, Mora Nisse, Gunnar Eriksson och Marin Lundström gjorde. De var olympiska guldmedaljörer och mångas favoriter. Min stjärna var Anders Törnqvist från Mora. Han vann ett år Wasaloppet med Mora Nisse. De åkte arm i arm över mållinjen. Ingen har vunnit så många Wasalopp som Mora-Nisse gjort.

*

Min dotter Maria ringer. Hon vill ta med oss ut på en långpromenad i solen.

– Mina knän är slut. De bär inte mig på långpromenad, svarar jag.

– Jag kör dig i din rullstol. Den har du fått för att användas, får jag till svar.

*

Jag blir glad och går för att plocka fram mina vinterkläder ur garderoben. Jag ser mina skidor. De står i ett hörn och lockar mig.

– Ska du äntligen åka på oss skidor nu? Säger högersidan.

Jag står tyst och stilla och ser på de vackra skidorna.

– Törs du inte åka skidor längre. Är du feg? replikerar vänsterskidan.

-Ska vi behöva stå i garderoben och torka sönder? ropar skidpjäxorna.

– Vi vill ut och staka dig fram i solen denna vackra vinterdag, ropar mina skidstavar.

*

Jag går några steg och får se mina vinterkläder.

– Ni ska få följa med. Er behöver jag i kylan när jag åker rullstol, säger jag till vinterkläderna. De är fint upphängda på klädhängare.

– Jag kan inte åka skidor längre. Maria skall i dag köra mig i min nya rullstol som har motor, säger jag.

– Kan du inte åka skidor längre. Vad hemskt. Vi som haft så mycket trevligt tillsammans genom livet, säger skidorna och stavarna unisont

– Jag vill tacka er för min goda hälsa och den livskraft ni gett mig. Jag minns också den stora glädje jag kände när vi tränade längdåkning i skidspåren och åkte snabbt utför backarna tillsammans med mina skidkamrater.

– Lycka till med rullstolen, ropar skidorna och stavarna i kör när jag går ut ur garderoben.

*

Maria kör runt med rullstolen och mig över en timme. Solen värmer. Skuggorna kyl. Jag lär mig njuta av livet.

Även i rullstolen.

*

Tack Maria för rundturen

Med vinterhälsning till alla Facebookvänner/Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng