Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för januari 2018

lördag 27 januari

Jag vill möta leende vinterklädda medmänniskor

Spalt nr 218

Jag vill möta leende vinterklädda medmänniskor och minnas en ungdomsvän

*

Jag vill vandra i vinterns vackraste väder. Jag vill känna solen lysa i mitt ansikte.

Jag vill känna kylan bita i mina kinder en stund innan solen värmt dem.

Jag vill se snöns kristaller glittra och blänka in i mina ögon.
*

Jag vill möta leende vinterklädda medmänniskor på min snöklädda väg mot mitt mål. Hundar av olika raser som följer sina ”mattar och hussar” vill jag prata med och kanske klappa. Om jag får. Om jag inte får blir jag inte ledsen för det. Hundar har rätt att välja vem de vill bli klappade av. Kanske kan jag få ”ett ord” med någon husse eller matte. Eller båda två. Eller ingen. Jag blir inte ledsen om jag inte får prata med dem jag möter. Var och en har rätt att prata med vem de vill.

*

Jag tycker om att släppa mina tankar fria när jag är ensam. Jag blir inte ledsen av att tänka fritt i ensamhet. Jag blir glad. Det är nyttigt att tänka. Min hjärna får träning i att dela upp det jag upplever i olika minneskamrar. En del tankar som inte ger mig något släpper jag i väg ut i tystnaden. Andra tankar som ger mig sådant jag har nytta av släpper jag in i kammaren för ”användbara tankar”. Kanske kan jag skriva ett kåseri ur något jag tänkt ut medan jag varit ute.

*

Under nuvarande vinterpromenad tar mina tankar fram fotbollsminnen från min ungdom. Jag minns en kamrat som vi kallade Allan i Blomsterhult. Han var målvakt i min barndoms klubb Frödinge Brantestad SK. Jag fick veta i dag att Allan nyligen dött. Ett minne stiger tydligt fram. Det berättar från en träning en kväll på Frödinges gamla fotbollsplan. Jag hade dagarna innan inbjudits att provspela med Åtvidabergs FF mot Luxemburgs landslag. Matchen mot ÅFF skulle spelas dagen efter träningen med Allan. Därför tränade vi för oss själva. Jag försökte dribbla förbi Allan och göra mål. Allan försökte hindra mig. Han kastade sig efter bollen och hamnade på mitt vänstra ben. Jag kände att något gick sönder. Röntgen senare på kvällen visade att en spricka uppstått i vänstra skenbenet.

*

Det blev ingen match med Åtvidaberg som jag hoppats. Allan var mycket ledsen för det som skett. Jag lade ingen skuld på honom. Jag minns honom som en underbar vän och kamrat. Allan var uppskattad Frödingebo. Han gjorde mycket för sin bygd. Tack Allan Gustafsson i Blomsterhult för det trevliga vi haft tillsammans.
*

Jag vänder min promenad mot vårt hem. Jag njuter av att vandra i vinterns vackraste väder. Jag känner solen lysa i mitt ansikte.

Jag kände kylan bita i mina kinder en stund innan solen värmde dem.

Jag ser snöns kristaller glittra och blänka in i mina ögon.

*

Dagens tankar gav mig texten till detta kåseri. Jag skänker dem till min vän Allan i Blomsterhult. Med soliga hälsningar till alla vänner. /Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 18 januari

Vinter med snöskottning

Spalt nr 217

Nu är den här. Vintern många väntat på och som andra hatar. Tätt faller snöflingor mot den redan vita marken. Termometern visar att vi utomhus har fyra grader kallt. Det tycker jag är bra. Fyra minusgrader är inte för kallt. Det är lagom. Vintermaskinerna är i gång. En man på en liten traktor skottar trottoarerna på gatan framför vårt hus. Snöskovlar har satts i rörelse framför husens ingångar av snöskottande män. Jag ser ingen kvinna skotta snö i dag. Men de finns. Inte just här och inte just nu. Men de kan. Lika bra som män.

*

Jag skottar inte snö. Av hälsoskäl. Det är tungt att skotta snö. Utslitna kroppar orkar inte. Många friska starka män och kvinnor är duktiga snöskottare. De orkar med jobbet. Min rygg tycker inte om snöskottning. Den protesterar genom att värka. Rygg med värk är inte att leka med. Inte heller att skotta snö med.

*

Jag spelade fotboll i många år. Fotbollsträningen gjorde att jag kunde göra vad som helst utan att få ont i ryggen.

Vi vet att material som brukas mycket slits ut. Så skedde med min rygg. Mellan tredje, fjärde och femte kotorna i ryggen är det inte som det ska vara. Jag är opererad och har blivit bättre. Men inte bra. När redskap slits ut köper vi nya men någon ny rygg att köpa eller byta mig till finns inte. Jag har inte ont när jag sitter med datorn och läser och skriver. Jag får ont om jag ska stå länge, gå långt eller skotta snö.

*

Nu på morgonen har jag läst vad ni många Facebookvänner skrivit på era datorer. Visst är det fantastiskt att vi kan sitta och skriva till varandra och berätta det vi får lust att berätta när som helst på dygnet. Ofta kan vi få svar direkt. Jag fick lust att berätta om vintern som äntligen kommit och min rygg som inte gillar att skotta snö.

*

Vi har i höst fått veta om lärande i skolan att de elever som läser och skriver mycket lägger grunden till sin kunskapsutveckling. Vi som inte längre går i folkskolan ska veta att vi som kommit upp genom åren kan få ”kunskapsbehållning” i våra hjärnor om vi läser och skriver mycket. Vi kan t o m bilda nya nervceller som ger oss möjlighet att lära långt upp i åldrarna. Slutnot:

– Om vi använder datorn på rätt sätt genom att tänka, läsa och skriva kan den hjälpa oss till bra och stimulerade liv långt upp i åldrarna.

*

Nu är den här. Vintern många väntat på och som andra hatar. Jag skottar inte snö. Av hälsoskäl. Det är tungt att skotta snö. Jag skriver, läser och tänker gärna med hjälp av datorn. Det har jag gjort denna snöiga vinterdag.

Med hälsning/Knut K,

 

 

 

   

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 11 januari

H 6570 var vår första bil

Spalt nr 216

Den första bil vi ägde min far och jag var en grön Opel Kapitän. H 6570 var bilens namn. Min far hade inte körkort. Det hade jag efter att ha ”kört upp” på bilskolan i Vimmerby. Nisse Nilsson hette min körskollärare.

Fyra timmar övningskörde jag lagligt på skolan innan jag fick mitt körkort. Många timmar hade jag kört på vägarna i Frödinge innan jag tog mitt körkort. Det fick jag enligt lag inte göra. Polis fanns inte i Frödinge. Min far sa inget.

*

När vi på somrarna innan jag fick körkort åkte ”på dans” på lördagskvällarna var en kamrat som hade körkort med på resan. Han kallades ”Nenne” och var från Norrköping. Han bodde på sommarlovet med sin bror Lars och sina föräldrar i Perstorp i Frödinge. Med i bilen på lördagarna var också ”Petter i Morkullen” och Allan ”Snövit” Henningsson från Frödinge by. Jag skjutsade sköna danspartners i bilen vackra sommarnätter när festerna var slut. Dem ska jag inte berätta om.

*

Fotbollen tog min fritid. Jag tränade teknik nästan varje dag på sommarhalvåret. Jag började spela fotboll med BK Kenty i Linköping när jag blev elev på Lunnevad folkhögskola. Lunnevad var en underbar plats att studera och leva på. Jag upptäckte där att livet brusade lockande utanför min hemby Frödinge och hemstad Vimmerby. Livet tog tag i mig och ruskade om mig. Jag fann att jag ville veta vad livet är, varför vi kommit till jorden och vem som gjort att jag finns till.

Skolans rektor Per Söderbäck var en underbar skolledare. Vi fann på lektionerna att vi vet så lite om det stora i världen att vi egentligen kunde säga:

”Den först är vis som vet att han intet vet”.

Det är sagt av en tänkare för länge sedan. Det lilla vi kan om vår egen lilla gård är inget mot det enorma som finns att lära under vår framtida vandring på jorden.

*

På somrarna hjälpte jag till med att sköta hästarna och arbeta på min fars gård i Frödinge. Jag åkte i min gröna Opel Kapitän till Folkungavallen och spelade matcher med Kenty. En lördag hade vi match i Linköping mot ÅBY IF från Norrköping. Helge Larssons affär låg i Frödinge by. Helge Larssons son Lars Inge ville följa med och se matchen. Vi åkte i god tid den då krokiga vägen via Kisa. När vi åkte sa Lars-Inges far Helge Larsson:

– Kör inte för fort.

– Vi har god tid, Jag tar det lugnt, svarade jag,

– Tänk på att ni kan möta galningar på vägen, sa Ingeborg, Lars-Inges mor.

*

Allting gick bra. Till en början. Vi körde genom Kisa och vidare förbi Rimforsa. Jag kom till en lång raksträcka och ökade farten. När jag var på väg in i nästa kurva kom en bil ur kurvan med hög fart. Jag uppfattade att bilen skulle köra på oss. Jag tryckte på gasen och styrde mot min vägkant. När jag skulle styra upp bilen på vägen igen tog chassiet på bilen i vägrenen. Bilen slog runt ett helt varv och blev stående mitt på vägen. Lars-Inge som suttit till höger i framsätet satt till vänster i baksätet. Själv satt jag kvar i förarsätet. Ratten hade hållit mig kvar. Min hatt låg på kylaren. Bilens tak var intryckt på båda sidor. Vi kände efter och fann att vi var ordentligt omruskade men inte skadade. Bilen stod mitt på vägen. Okörbar. Vi rullade ner den på en liten byväg.

*

– Hur skall du göra med matchen i Linköping? Frågade Lars Inge.

Jag såg upp och fick se ett hus strax intill den plats vi stod med den krockade bilen.

– Jag går och ringer efter en taxi, sa jag

*

Klockan fem skulle matchen börja. Vi kom till Folkungavallen tjugo i fem.

Kentys tränare Torsten Karlsson var mycket orolig när jag kom så sent.

– Jag berättar sedan. Jag måste mjuka upp, sa jag.

*

Vi vann matchen med 1-0. Jag fick göra målet efter en fin framspelning av Thore Modigh.

*

Det jobbiga efterspelet med bilens hämtning och forsling till verkstad i Kisa hoppar jag över.

*

– Tack gode Gud att ni lever. Jag har bett för er. Jag kände på mig att något skulle hända, sa min mor när jag kom hem dagen efter.

– Tänk på att ni kan möta galningar på vägen, hade Ingeborg, Lars-Inges mor sagt före resan,

Vi mötte en galning på vägen. Han försvann.

Lars -Inge och jag har fått leva många år sedan kraschen med H 6570. Vi tackar livet för det/Knut K.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 1 januari

Gott Nytt år 2018.

Spalt nr 215

Jag sitter på min bänk i Landet Fantasia. Vintersolen lyser från en klarblå himmel. Landet har några grader kallt. Närmare bestämt 15 grader. Landet Fantasia har mycket snö. Närmare bestämt 40 cm. Solen glittrar snöns kristaller. Jag befinner mig verkligen i ett vackert vinterland. Jag njuter av det.

*

Från min plats kan jag se min hemplanet Jorden. Jag kan koppla in Malmö och se en polisbil bli sprängd. Det njuter jag inte av. Det gör inte polisen heller. Jag njuter inte av att jag vet att några kvinnor nyligen blivit våldtagna i den fina staden vid Sundet. Jag avskyr brott. I synnerhet brott som kränker människor. Kränker människor gör nästan alla brott. Det är trist att komma hem till egen lägenhet och finna den ”oppochnervänd”. Många bestulna vill inte flytta in i sina lägenheter igen. De flesta måste det. Det står ju inte tomma lägenheter och väntar på besvikna medmänniskor överallt i vårt land.

*

Jag har ett barnbarnsbarn som heter Matheo. Han är född 2017 och har börjat sitt liv nyligen. Jag har sett honom le vackert mot mig när vi träffats. Jag har njutit av att se den kärlek föräldrarna Michaela och Patrik ger honom. Kärlek gör människor vackra. De tre i den Lilla familjen är vackra. Jag njuter av att se deras glada ansikten och njuta av deras ordjoller när Matheo talar med dem på sitt sätt och språk.

*

På en videobild jag fick av föräldrarna i Facebook såg jag att farbror Ludvig köpt en mjuk fotboll till Matheo. Han klarar att hålla bollen mellan sina fötter en stund. Vad månde bliva? Jag tänker och minns min mångåriga fotbollskarriär från division sex i Frödinge till allsvenskan i Motala. Rätta gener för fotboll har säkert Matheo. Både fadern Patrik och farbror Ludvig har varit och är duktiga fotbollsspelare. Farfar Janne har varit tränare för pojklag i Tumba. God support för fotboll till Matheo är möjlig i familjen i framtiden. Jag kommer inte kunna följa Matheo i hans fotbollskarriär. Jag kan önska honom ”Lycka till” på hans olika livsvägar. Inte bara som fotbollsspelare utan också i skolan där han skall söka den viktiga livskunskapen som varje människa måste ha nu och i framtiden för att leva bra i vårt svenska samhälle och i vår värld.

*

Utbildning för att få nödvändiga kunskaper är viktig för alla barn – och även äldre. Matheo och hans jämnåriga kommer att leva sig in i framtiden och söka kunskaper som vår generation inte trodde var möjliga när vi ”gick i skolan” för mycket länge sedan. TV, dator ”och vandrande telefoner” visste vi inget om. Bilar och flyg låg på forskarnas utvecklingsbord. Att människor med tiden med en rymdfarkost skulle kunna runda vår planet Jorden trodde vi ”icke forskare” var en berättelse ur sagornas värld.

*

Till Matheo och hans barnkamrater vill jag säga att fotbollsspelet är konst. Spelet skapas av spelarna under matcherna. Hur matcherna slutar beror på spelarnas skickligheter. Det är viktigt att fotboll och andra lekar finns. Vi måste leva för att leka och röra oss i lek för att orka leva friska och glada.

*

Alla jordens människor borde kunna tala samma språk. Inget språk skall läggas ner eller suddas bort men det är viktigt för freden och för världens folk att alla kan tala med alla – och förstå varandra. Ett måtto alla borde lära sig leva efter är:

”Vi alla människor har fått glädjen att födas till världen för att leva våra liv här. Låt oss utveckla världen så att vi kan tala med varandra på samma språk och existera tillsammans på en levnadsmöjlig jämlik nivå.”

*

 När jag nu sitter på min bänk i Landet Fantasia och njuter av vintersolen och det vackra snöglimret önskar jag Matheo och alla hans år 2017-födda kamrater i vårt avlånga vackra delvis snörika land ett Gott Nytt År. Jag hoppas ni får vara lekfriska och kunskapshungriga i den framtid som blir er. Jag önskar också att ni lyckas finna världens vackraste levnadsspärlor i ert sökande bland Jordens rika möjligheter och att ni ska få leva era liv med rik kunskap, sann glädje och kärlek.

*

Gott Nytt År önskar jag alla medmänniskor som vill leva mänskligt, rättvist och kärleksfullt på vår jord. /Knut K

 

 

 

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng