Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för juni 2017

måndag 5 juni

En morgon i Juni

Spalt nr 197

Det kom i morse en ny dag och hämtade mig. Morgonen rullade fram solen så den gav ljus åt oss där vi bor. När jag satte mig på vår altan hörde jag fåglar kvittra och sjunga. Blåsten tog i ganska bra. Den kylde ner luften jag andades och kaffet i koppen jag drack i. Jag hade kläder på. Jag frös inte. Grannarna i husen omkring oss drog iväg till sina jobb. Somliga lämnade sina barn på ”dagis” som ligger på andra sidan gatan. De små barnens ben trippade med sina mödrar och fäder. Det såg gulligt ut från min plats. Många hade sina barn i vagnar. Somliga av ekipagen drogs och sköts i väg i synlig stress.
*
En gammal dam kom förbi med sina lilla hund. Kvinnan var krokig och hunden liten och kvick. De var så olika i rörelser. Ändå hörde de ihop. Hunden kissade och ”gjorde sina behov” på gräset. Den gamla dagen tog upp ”bajset” i en påse och gick vidare. Hunden nosade på allt som fanns i dess väg. Damen älskade sin hund och hunden tyckte om sin matte. Det kunde jag se från min plats på Altanen. Den unga kvicka hunden formligen drog sin gamla matte framåt. Ibland åt sidorna. När de gick förbi platsen där jag bor log den gamla kvinnan och sa;
– Sippan är pigg. Jag hinner inte med i hennes svängar. Jag har svårt att gå. Kroppen är gammal men jag kan fortfarande känna livsglädje trots värk i ben och rygg. Sippan är mitt ljus i min ensamhet.
– Sippan verkar leva livet ordentligt, svarar jag. Jag kan förstå att det är svårt att hänga med. Jag ser att du är försiktig med kopplet så hon inte får ont när hon drar iväg, säger jag.
*
– Tack för att du pratade med mej och hälsade på mej. Det är inte många som ser en gammal ensam dam på stan i dag. Vi har väl levt för länge i mångas tycke. Många av oss lever utanför samhällslivet får jag till svar.
Sippan och den gama damen går ifrån min Altan. De ser ut att gå mot sitt hem.
*
Jag sätter mej i vilställning i min sköna stol och tänker:
– Jag har i dag hört fåglar sjunga, sett gulliga små barn på väg till ”Dagis”. Jag har sett unga och vuxna medmänniskor samt en gammal dam med värk i rygg och ben och en hund som ger den gamla damen glädje så hon kan leva vidare i sin ensamhet.
*
Det kom i morse en ny dag och hämtade mig. Morgonen rullade fram solen så den gav ljus åt oss där vi bor. När jag satte mig på vår altan hörde jag fåglar kvittra och sjunga.
*
Min morgons dag går vidare.
Med hälsning Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 3 juni

Hur är vi människor

Spalt nr 196

Vad är det att vara människa? Det funderade jag på i går. Är människan ond. Eller god. Är hon både ond och god. Dessa spörsmål minns jag att vi diskuterade redan när jag för länge sedan gick på Lunnevad Folkhögskola. Vår svenskalärare Löfqvist var mycket religiös. Han trodde att människan innerst inne är god men att vi måste besegra det onda som också drabbar oss genom livet för att bli goda på rätt sätt och vara goda genom våra liv.

*
Andra världskrigets onda gärningar fick aldrig upprepas igen. Världen skulle bli god och fri från krig. Det sa världens ledande politiker på 1950 och 1960-talen. Människors intelligens, utbildning och kunskap om hur människoliv skall levas skulle i framtiden göra människor goda och livet behagligt att leva.

*

I dag kan jag bara konstatera att stora utbildningsinsatser har gjorts och många människor utbildats för att verka för en värld i fred och frihet.  Vad blev det av insatserna och vart tog de intelligenta och kunniga människorna vägen?

De människorna finns och har funnits de senaste decennierna. Teknikens individer har utvecklat världen på olika sätt som inte många av oss trodde vara möjliga. För att klara den utvecklingen har det behövts både intelligens, utbildning och djup kunskap.

*

Var kommer hatet mellan människor ifrån? Var kommer de extremistiska mördarna ifrån? Jag tänker på de iskalla individer som spränger sönder grupper av vuxna och barn för att själva komma till Paradiset.

Vi vet nu att andra utbildningar än humanistiska har startats och utvecklat det som humanisterna anser vara det onda men som IS-anhängarna tycker är det rätta för dem på vägen till Paradiset.

*

Krigen som förr fördes vid fronterna har nu flyttat in i konsertlokaler, biografer, fotbollarsarenor, på gator och torg, i skolor och andra platser där humanistiska människor lever och bor. Världen är delad på ett otäckt sätt. Den humanistiska världens människor sitter på världsmöten och kramar sina ”krampaktiga” förslag till en enad bättre värld i framtiden.

*

Vad är det att vara människa? Det funderade jag på i går. Är människan ond. Eller god. Är hon både ond och god. Dessa spörsmål minns jag att vi diskuterade redan när jag för länge sedan gick på Lunnevad Folkhögskola. Vår svenskalärare Löfqvist var mycket religiös. Han trodde att människan innerst inne är god men att vi måste besegra det onda som också drabbar oss genom livet för att bli goda på rätt sätt och vara goda genom våra liv. Jag undrar vad svenskläraren Löfqvist skulle sagt om han levt i dag.

*
Världsklotet rullar vidare med hopp om en bättre värld. Jag medsänder välgångshälsningar till dem som vill leva i en humanistisk framtid. Utan krig./Knut K.

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng