Spalt nr 192

Det var en gång som alla sagor börjar. Jag tjänstgjorde som polis i Motala polisdistrikt. Klockan var två på natten. Bertil, Månsson och jag åt vår matsäck på polisstationen. Våren var på väg. Vårblommorna, krokusarna och snödropparna var utslagna i kommunens allmänna rabatter. Fåglarna sjöng och kvittrade på morgnarna i Stadsparken. När vi ätit och tagit vår rast tänkte vi åka till Stadsparken, dra ner fönstren på polisbilen och sitta och lyssna på fåglarnas sånger och kvitter. Vi vill sitta där en stund medan solen går upp över den vackra staden Motala och den stora starka, vida sjön Vättern som sticker sin Motalavik ända in till Stadsparken i Motala centrum. Vi vill höra fåglarnas sånger och samtidigt lyssna på Motalavikens vågor när de når stranden på Vätterpromenaden och i hamnen.
*
Natten hade varit lugn. Inte ett telefonsamtal hade kollegan Månsson behövt svara på. Det var Månsson som hade vaktjänsten inne på polisstationen den natten jag berättar om. Bertil och jag hade bilpatrull.
– Vi har lugnt i kväll. Vi hade inte behövts. Jag tror att när folket från barndomen fått utbilda sig i skolor och som vuxna lärt sig allt av livet kommer samhället inte behöva någon polis, säger jag
– Vilket årtusende och vilken värld talar du om då? Frågar Månsson
– Två tusentalet talar jag om.
– Du tror människor om gott. Det är bra men jag tror inte människor kommer att bli bättre mot varandra. Jag tror att de blir mer egoistiska i framtiden, säger Bertil
– Nu en tid har människor fått det mycket bättre. Det är så eftersom de med lägre inkomster är i majoritet. Säkert kommer vi i västvärlden en tid få det ännu bättre men det kommer tider då de som har det svårt blir i minoritet. De som då har det bra ställt och får majoritet kommer att utveckla sig och sitt. Polisen behövs för att hålla ordning och reda i samhället. Framtiden kommer att förändras mycket men inte till det goda så mycket att polis inte behövs, säger Månsson
– Jag tror att den förändring vi kommer att få i Sverige skall påverka medmänniskors goda sidor. Inte de onda, säger Jag.
*
– Nu kör vi ett varv till Motala Verkstadsområdet. Om allt är fortsatt lugnt överallt åker vi ner och lyssnar av fåglarna och Vätterns skvalp en stund innan arbetsfolket åker till sina arbetsplatser. Då måste vi synas på genomfarterna i stan.
*
Bertil och jag åkte och lämnade Månsson ensam på polisstationen. Staden var mycket stillsam. Inga bilar ute, Inte heller några som cyklade eller gick, Inga inbrottstjuvar såg vi kring bankerna och affärerna. Det elektriska ljuset lyste inte i många fönster. Folket sov. Bertil körde ner till Stadspaken vid Motalaviken. Vi hörde vågorna rulla in mot land och klucka till vid mötet med stenstranden.
*
– Jag vill hoppas att du får rätt om att vi framtiden inte skall behöva ha poliser för att hålla ordning i våra samhällen men jag tror verkligheten blir annan, sa Bertil.
Vi satt en stund tysta och lyssnade på de fåglar som just vaknat innan Bertil styrde ut bilen på Bispmotalagatan och körde i riktning mot broarna.
*
Det var en gång detta samtal fördes på Polisstationen Prästgatan 6 i Motala. Jag undrar;
-Blev det svenska samhället som jag trodde att det skulle bli eller fick mina kollegor mera rätt än jag? Med hälsning /Knut K

Spalt nr 191

Solen väckte mig i dag. Den lyste från en molnfri himmel. Jag hörde småfåglarna sjunga från träden i omgivningen när jag gick ut på vår altan och satte mig att njuta av morgonen en stund. Jag hörde pendeltågen en bit bort. Jag hörde fåglarnas sång. Fåglarna hade en mjukare, vackrare framtoning än tågen. Jag hörde också ljud från bilarna på vägen till och från Stockholms centrum. De rörde sig som om de var utlagda i mycket långa sammanhängande kedjor utan slut. Bilarna störde mig inte.
*
Tåg är tåg. Bilar är bilar. Människor är människor. Fåglar är fåglar. Det är livet och livets varelser och motorrörelser jag har omkring mig. Motorerna har vi för att kunna förflytta oss i samhället. Fåglarna lever sina egna liv. De är fria att flyga vart de vill. Är vi människor fria att flyga, fara och åka vart vi vill. Om inte? Vad håller oss fast?
Vad är att vara människa?
Det har många filosofer funderat över.
Finns några riktiga svar?
Det kan vi fundera över du och jag i dag.
*
Jag hörde en författare säga på TV
– Ensamma är vi ingenting. Det är när vi jämförs med andra människor som vi blir någonting.
Jag har också hört följande:
– Det är det vi utför i livet som gör att vi kan bedömas som människor. Gör vi inget är vi inget.
*
Kan det vara så?
Jag ger dig den frågan.
*
Men vi människor gör väl alltid något som kan bedömas i förhållande till andra människor. I familjerna är vi äkta män eller hustrur, bröder eller systrar. I våra yrken presterar vi något som kan jämföras med andras prestationer. I skolan är vi studerande som kan värderas efter inlärningens svårighetsgrad. Så skulle jag kunna fortsätta berätta om sådant som gör oss mätbara i livets karusell.
*
Många blir det de gör. I min hembygd Frödinge i Småland fick den som lagade skor namnet ”Skomakarn i Högebro”. Smeden fick heta ”Smen” i Perstorp”. Den som spelade orgel kyrkan fick heta ”Kantorn”. Deras räta namn sas aldrig.
Under min socialarbetartid i Motala mötte jag medmänniskor som jobbat sina långa liv inom industrin Motala Verkstad. De hade inga fritidsintressen. När de fick pension blev de utan jobb. De hade varit sina yrken. Utan yrkena var de ingenting. De blev less på livet. Jag vet medmänniskor som tog livet av sig på grund av ensamheten de upplevde när de inte längre var det de varit i sina yrken.
*
Jag upprepar:
Jag hörde en författare säga på TV
– Ensamma är vi ingenting. Det är när vi jämförs med andra människor som vi blir någonting.
Jag har också hört följande:
– Det är det vi utför i livet som gör att vi kan bedömas som människor. Gör vi inget är vi inget.
Fåglarna lever sina egna liv. De är fria att flyga vart de vill. Är vi människor fria att flyga, fara och åka vart vi vill. Om inte? Vad håller oss fast?
Vad är att vara människa?
Det kan vi fundera över du och jag i dag,
*
Solen lyser fortfarande lika fint. Himlen är lika blå. När jag sänt detta kåseri skall jag sätta mig på Altanen en stund igen.
Nu ska jag njuta av och leva i glädje med våren. Det är också att vara människa. Eller/

 Med hälsning Knut K

Spalt nr 190

Vi leker i Landet Fantasia

*

Jag lyfter mina blickar från jorden, gräset asfalten, vattnet och skogen. Jag bländas av solens ljus. Jag ser stjärnhimlen blinka. Det vackra i Vintergatan blänker som guld.

Jag ser längre ut i rymden och upplever mig själv som en strimma av liv i oändligheten. Jag är en mycket liten strimma som inte syns i Universum. Men ändå finns.

*

Du min medmänniska är också en mycket  liten strimma. Som inte syns. Men ändå finns.

Låt oss tillsammans glida ut i fantasins vackra land.

Efter en liten stund är vi ute i rymden. Vi är där ingen människa varit tidigare. Vi blir tyngdlösa och fria människor.

Tyngdlösa. Fria. Människor. Är vi. Nu.

*

Vi stannar och frågar efter Himlen och vem som bor där. Vi får inga svar.

Vi glider vidare i rymden och letar efter var djävulen bor.

– Han finns inte här. Fråga dem på er jord som hittat på att han finns, får vi till svar.

Vi stannar på en plats och frågar ut rymden var evigheten tar slut och oändligheten börjar.

– Ni måste komma från jorden eftersom ni kan fråga så, känner vi att någon säger direkt in i våra hjärnor.

– Vi vill veta om allt i rymden och Universum, svarar vi.

– Människors hjärnor räcker inte till för att förstå det, viskar en röst till oss.

– Våra hjärnor har utvecklats mycket. Vi kan ta emot allt det ni kan berätta, säger vi.

– Vill ni verkligen veta allt? Frågar någon oss.

– Ja, vi vill veta allt som kan berättas och visas för oss. Vi vill veta om mer än det vi fått veta om Jorden, andra planeter och    Vintergatan. Vi vill kunna allt om Rymden. Vi vill bli rymdmänniskor.

*

– Det finns ingen som kan berätta allt om Universum och rymden, oändlighet och evighet för er. Gläd er över att ni fötts till människor och får möjligheter att leva era liv på Jorden. Sök efter att få uppleva den riktiga jordiska lyckan. Känn också glädjen och friheten att vara människa.

*

Du och jag blickar mot jorden, gräset, asfalten, vattnet och skogen och lämnar fantasins land. Vi åker Vintergatan tillbaka till Jorden. Vi har fått lära oss att vi är två människor som inte kan veta allt. Men vi kan leva bra ändå.

Var då?

På Jorden

*

Trevliga morgnar, dagar och kvällar önskar vi er alla våra medmänniskor. Njut av det goda som finns att njuta av.

/ Knut K