Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för februari 2017

måndag 27 februari

Tankar en fredagsmorgon i februari.

Spalt nr 186

Fredag i dag. Strålande sol. Himlen gråblå. Fem minusgrader. Ett tunt snötäcke ligger på gräsmattorna. Isen på gångbanorna är lurigt hal.

Klockan är tio på förmiddagen när jag släpper tankarna fria.

*

Jag har sett på SVT s morgonprogram en stund och fått veta en del av det som hänt och händer i världen. USAs nya president Trump har talat om att USA skall vara nummer ett i världen när det gäller innehav av kärnvapen. Ingen blev väl förvånad över det uttalandet.

*

Jag läste i DN de katastrofala nyheterna om människors svält i några länder i Afrika. 42 procent av Sydsudans invånare har brist på mat. Nigeria och Tchad har också hungerproblem. Tusentals dör av svält i de hungerutsatta länderna. Så borde inte världen se ut.

*

Mitt lokalprogram i TV har berättat om den lilla världen. I Eskilstuna har två pojkar tagit stryptag på ett tidningsbud för att råna honom. Det hände i dag på morgonen. Rånarna hade också hotat tidningsbudet med något vasst vapen. Det rånarna fick med sig var en mobiltelefon.

*

 Världen behöver inte mer atombomber. Världen behöver avrusta och skrota de vapen som finns. Mänsklighetens mål borde vara

”Hela världens fred.”

*

I lokala livet skall inte invånarna rånas misshandlas eller mördas när de kommer ut på vägar, gator och torg för att bära ut tidningar eller vandra i sina hemorter vanliga kvällar.  Det lilla lokalsamhället vill vi ha tryggt. Där skall vi leva lyckliga ”i alla våra dar”.

Den lilla världens trygga levnadssätt håller på att ”gå åt skogen”.

Det måste vi alla som kan medverka sätta stopp för.

*

Fredag i dag. Strålande sol. Himlen gråblå. Fem minusgrader. Ett tunt snötäcke ligger på gräsmattorna. Isen på gångbanorna är lurigt hal.

Klockan är nu fyra på eftermiddagen.

Jag stänger för i dag med hälsning /Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 13 februari

I väntan på morgonen

Spalt nr 185

En tanke slog mig i huvudet i natt. Ett leende drog över mitt ansikte. Musik tonade i min hjärna. Mörkret stod utanför mitt fönster och väntade på solen och ljuset. Dagen var ännu inte kommen för att öppna nattens grindar och ta över livet på jorden.

*

Jag var vaken. Jag var glad för det. Jag ville lyssna på tystnaden i natten. Jag ville känna som om jag var ensam vaken i världen. Alla andra sov. Alla krig stod stilla. Alla krigare hade lagt ner sina förstörelsevapen i låsta utrymmen insprängda i stora berg. Krigsflygplanen stod parkerade. De var inhägnade av starkströmförande trådar.

*

Tanken som slog mig i huvudet ville säga att världen befriats från hat och våld. Det var då leendet spred sig över mitt ansikte och musik tonade i min hjärna. Det var då mörkret stod utanför mitt fönster och väntade på solen och ljuset. Dagen var då ännu inte kommen för att öppna nattens grindar och ta över livet på jorden.

*

Min tanke bad mig tänka över hur världen skulle se ut när morgonen kom och solen tände ljuset ut utan hat våld och krig. Nästa tanke bad mig tänka över hur världen skulle se ut utan den hänsynslösa fattigdom som råder jorden runt.

*

Jag lät tankarna väcka min hjärna och tänka på hur världen skulle se ut utan fattigdom och krig. Jag kunde inte tänka mig det. Inte i dag. Inte i morgon men förhoppningsvis i framtiden

*

Då slog mig andra tankar. De bad mig tänka på de människor som dagligen lever ifred med sina medmänniskor. Jag mötte igår på ett pensionärsmöte Ulla som när mötet var slut skulle åka till en släkting som är 90 år och lever ensam i sitt hus.

– Jag hjälper honom varje dag så han kan leva sitt återstående liv mänskligt. Han kan inte klara sig utan mig, sa Ulla

*

När jag nu minns Ulla och hennes gärning tänker jag på alla som är, tänker och gör som Ulla. De är många som är som Ulla. De tänker inte på hat och våld och krig. De tänker på och ger av sin kärlek till åldrande medmänniskor.

Jag tänker på barnmorskor som hjälper barn till världen.

Jag tänker på föräldrar som ger av sin föräldrakärlek till sina barn

Jag tänker på lärare som ger av sitt kunnande till barnen i skolorna så barnen tryggt kan möta livets strapatser under uppväxttiden. Jag tänker på alla som sköter sina arbeten och ger i skatt en del av sina inkomster så vårt land kan klara sina utgifter och göra samhället bra att leva i. Jag tänker på ”rättskaffens” ledare i föreningar, organisationer, kommuner landsting, stat och företag. De vill inte ha krig. De vill leda folket i rätt riktning in i framtiden. I rätt riktning in i framtiden vill också skickliga forskare leda världens utveckling.

Jag tänker på FN som har bland mycket annat som uppgifter att göra världen fredlig och ”levbar” för alla oss som bor på vår jord.

Jag tänker och finns till mitt i det som händer omkring mig.

*

Solen tänder nu sitt gula sken. Ljuset öppnar mörkrets grindar. Morgonen är kommen.

En tanke slår mig i huvudet. Ett leende drar över mitt ansikte. Musik tonar i min hjärna. Min tanke säger till mig:

– Du lever och kan glädjas åt ännu en dag på jorden. Ta väl vara på den dagen. Krigen är inte slut. Men du kan sprida vänskap i din omgivning och ha kärleken som levnadsmotor.

Min tanke säger också:

– Med vänskap, kärlek och gott förstånd kan du, var du än bor, motverka hat, våld och krig.

God morgon alla medmänniskor i Frödinge, Vimmerby, Motala, Tumba, Sverige och övriga delar av vida världen. /Knut K

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 3 februari

Första Februari väcker minnen

Spalt nr 184

Det gick en grå första februaridag förbi mitt fönster i går.

Den kommer inte tillbaka. Den öppnade dörrarna in till nya månaden februari. Kanske kan jag få se vinterdagarna en i taget passera mitt fönster. Den ena blir inte den andra lik. Aldrig kan två dagar vara lika varandra. De kan likna varandra men inte bli helt lika. Dagarna är som människor. Människor ändras varje minut som går och blir aldrig desamma igen.

*

Min far Ludvig hade födelsedag i går. Han är borta för länge sedan. Minnen efter honom har jag kvar. Goda minnen och kärleksfulla händelser hittar jag i mina minneskamrar. Min far var hästhandlare i Frödinge by i Småland. Jag växte upp i kärlek både till och från mina föräldrar Ruth och Ludvig och min syster Anna-Greta.

*

Jag växte upp med min fars hästar omkring mig. Jag blev glad för varje ny häst min far köpte på marknaderna på Öland och Vetlanda och Vimmerby. Jag grät när mina favorithästar såldes. En sommar minns jag väl. Jag och min syster körde in hö med varsitt par hästar från några gärden och in på vår Skulle. En solig vacker sommardag kom en bonde och ville köpa en häst till sin gård. Jag hoppades att han inte skulle välja någon av mina.

Men det gjorde han. Han valde den jag gillade allra mest. När affären var klar tog bonden tag i hästens grimskaft och gick med min hökörarhästvän ut mot vägen som ledde mot bondens gård. Jag följde dem till vägen. Innan vi skildes såg hästen in i mina ögon. Jag såg in i hästens. Min vän hästen stannade. Jag stannade också. Vi stod en stund och såg in i varandras ögon. Jag kände som om jag svek min vän.

Så känner jag än.

*

I dag den andra februari tänker jag så här.

*

Det gick en grå första februaridag förbi mitt fönster i går.

Den kommer inte tillbaka. Den öppnade dörrarna in till februari. Nu kan jag kanske få se vinterdagarna en i taget passera mitt fönster. Den ena blir inte den andra lik. Aldrig kan två dagar vara lika varandra. De kan likna varandra men inte bli helt lika. Dagarna är som människor. Människor ändras varje minut som går och blir aldrig desamma igen.

*

Jag är i dag inte vad jag var i går. I morgon är jag en annan.

*

Jag vet att min vän hästen fick det bra hos bonden som köpte den. Det gladde mig då och gläder mig fortfarande. Jag har sett in i många hästars och människors ögon under min livstid och funnit att kärlek och vänskap gör både människors och hästars ögon vackra.

/Knut K

Lycka till med kärleken och vänskapen i februari och i livets fortsättning.

 

 

 

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng