Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för februari 2016

söndag 28 februari

Jag har funnit en egen livsstege

Spalt nr 155

Jag har klättrat på Livets stege från dess första pinne. Jag har klättrat pinne för pinne utan att veta hur långt jag kan nå. Nu har jag nått långt men vill nå ännu högre.
Vad kan hindra mig?
Jag själv.
Om jag förbrukar och förslösar min kropp.
Sjukdomar.
Om de slår ut min hälsa och energi.
*
Vart går min stege?
Jag vet inte. Ingen vet.
När jag ser uppåt och framåt förstår jag att min stege en gång placeras in i den jordiska livsminneslunden. Med tiden glöms den bort. Världen går vidare.
Och världen kommer att klara sig. Utan mig.
*
Nu när jag berättar om livsstegen märker jag att jag är min egen stege. Jag är början och slutet av mig själv.
Jag är jag.
Min egen livets stege.
*
När jag upptäcker det blir jag upprymd. Nästan glad. Jag förstår att det är ”Livsgnistan” jag fick i födelsen och mina gener, erfarenheter och medmänniskor som gjort det möjligt för mig att klättra vidare på min egen livsstege.
Jag blir imponerad av livsstegen som gett mig mycken glädje. Den har gett mig mycken kärlek. Den har gett mig tid att vandra på jorden. Den har låtit mig klättra länge.
*
Utanför mitt fönster i Tumba skiner solen. Jag vänder mitt ansikte mot den när jag kommer ut och känner vårsolsvärmen i mitt ansikte. Jag känner i mitt hjärta livsvärmen jag mötte hos min familj och grannfolket när jag bodde i min födelsebygd Frödinge. Jag känner varma vindar från Motalas många kära vänner som jag mötte under den lyckliga tiden när vi bodde i den vackra sjöstaden. Jag känner starkt livsbrus från ”storstadenområdet” Stockholm där jag levt en stor del av mitt liv.
*
I dag har jag i mina tankar funnit min egen livsstege. Jag använder den på min vårsolspromenad i Tumba och hoppas få bruka den länge än. /Med kramar Knut K

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 17 februari

Det kom ett brev om tid

Spalt nr 154

Jag fick ett tjockt brev från

Olle Bokstavsson

Begreppsstigen 112

90.000 Meningstyda.

Brevet är sänt till Vimmerby Tidning för vidare befordran till mig.

Brevskrivarnamnet är annorlunda än brevskrivarnamn brukar vara men brevet har vacker gul färg, godkända frimärken och några påklistrade bilder. Bland annat en bild på en mycket vacker häst.  Jag är uppväxt med hästar i Frödinge så den bilden gav mig fina minnen från bråda tider när vi körde in hö på skullarna med starka och vackra parhästar spända för gummihjulsvagnarna.

*

En sida av Olles brevtexter handlar om tid och människors sätt att förhålla sig till tid – och varandra. Olle skriver att människor ibland skyller ifrån sig om jobb i samhället och säger; ”Jag har inte tid. Jag orkar inte. Det får någon annan göra.”

Olle skriver också att; ”ideellt arbete snart är ett minne blott. Ingen vill göra något utan ersättning”.

*

Många jobbar fortfarande idéellt inom idrottsrörelsen, i kulturella föreningar och med politiska organisationers obetalda verksamhet. Men det är inte som det var förr. Inom politiken gick förtroendevalda förr på kommunala möten på kvällarna. De fick ingen ersättning för det. I dag har alla förtroendevalda sammanträdesarvoden när de tjänstgör. Det är inget fel i det.  De, som tar av sina levnadstider för att sköta kommunernas ekonomi och beslutsordningar ska ha rätt till ersättning för de tjänster de gör åt folket i kommunerna. Så ska det vara. Eller hur.

Många lever i dag hårt stressade. Arbetsintensiteten i olika yrken har trissats upp till en mycket hög nivå i dagens samhälle. På fritiden försöker många tjäna extrapengar. Vad blir följderna av det? Somliga ”går in i väggen” och tappar orken att arbeta. Anledningarna till utmattningarna är många. Vi har levnadssätt som kostar pengar. Många tar höga lån och bor i dyra hus och överbetalda insatslägenheter, har bilar, åker på semester. Äter luncher på restaurang. För att få tillräckliga inkomster har många två jobb. Andra ”jobbar över” för att få in pengar. Det kan innebära att tiden som behövs för vila inte räcker till. Vissa går över ”orkestidsgränsen” och ”faller ihop”. Det kan gå ett år innan de som ”fallit ihop” kommer tillbaka i arbetslivet igen.

*

Jag vet också att de som inte låter klocktiden jaga sig utan tar pauser i sina arbeten och lever ostressade i det privata livet kan leva i stort välstånd i vårt vackra avlånga land. För att må bra måste vi samhällsmedborgare hitta vår levnadskostnadsbalans för arbete och fritid. En fråga:

”Vart är vi på väg? Är vi på väg mot bättre levnadsbalans och välstånd för alla eller mer livsstress och ohälsa för allt flera.”

Vad tycker Olle Bokstavsson och du som läser denna text om den frågan. Tack för brevet Olle Bokstavsson. /Knut K

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 10 februari

Att möta en vän som är svårt sjuk

Spalt nr 143

Det finns en värld att leva i. Det finns en jord att leva av. Det finns ett slut på allas liv.
Vi föds. Vi lever. Vi dör.
*
Ingen av oss vet när våra liv tar slut. Vi vet bara att de tar slut. Många dör på några ögonblick. Andra får veta att inga botemedel finns och att tiden för dem är på väg att ebba ut.
Hur är livet att leva med den vetskapen?
Det funderar jag över.
*
Vill den svårt sjuka träffa sina anhöriga? Det vill nog de flesta. Så tror jag.
Alla behöver nog känna trygghet innan resan till det okända startar.
Vill den svårt sjuka träffa sina vänner? Den frågan är svårare att svara på. Jag har haft vänner som definitivt inte orkat tala med andra om livshändelser de haft tillsammans.
*
Jag vet svårt sjuka medmänniskor som vill möta sina vänner och kamrater och tillsammans med dem komma ihåg sina liv. Kanske vill de få veta att de levt bra liv och att deras tid på jorden inte varit förgäves. Kanske vill de känna att de lämnar positiva minnen efter sig till anhöriga och vänner.
*
Jag tänker också;
– Om jag skall möta en vän som fått beskedet att inte ha lång tid kvar att leva.
Vad ska jag fråga?
Känn på den frågan. Den är inte lätt att svara på.
Helst vill jag att den sjuke vännen själv berättar och avgör vad som skall talas om. Ett felaktigt samtal kan göra den sjuke mer sorgsen. Så tror jag.
*
Dessa tankar har jag haft i dag när jag funderat över hur jag skall uppträda och vad jag skall säga om jag träffar en mycket god vän som är svårt sjuk och bara har en kort tid kvar att leva.
*
Det finns en värld att leva i. Det finns en jord att leva av. Det finns ett slut på allas liv.
Vi föds. Vi lever. Vi dör.
Hjälpa och stötta varandra från början till slut borde vara helt naturligt för oss alla. Det är inte alltid så. Det är inte heller alltid lätt att veta hur vi skall hjälpa och stödja varandra när någon har det svårt.
*
Detta skriver jag i februari 2016 när livet går vidare och solen lyser och värmer oss i Tumba./ Knut K

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 1 februari

Vad vill jag veta? Nu på morgonen den 1 februari

Spalt nr 152

Du min sol går upp igen. Du lyser vägen där jag går. Du ger mig glädje. Du ger mig hopp. Du ger mig kraft att leva.
*
Jag har inte hört några nyheter från radion i dag. Jag har inte sett på TV. Jag har inte talat med någon om hur livet är. Jag har varit ensam denna min morgon.
*
Vad vill jag veta? Nu? På morgonen. Denna soliga dag. Jag vill inte veta allt det som gör mig och mina medmänniskor ledsna och olyckliga. Jag vill se lyckliga människor omkring mig - och glada.
*
En av mina vänner från Motala skrev i går till mig;
”Jag orkar fan i mig inte med den här djävla världen.”
Hon är en aktiv politiker i sin hemkommun Motala. Som politiker jobbar hon för sina medmänniskor. Hon orkar inte med livet. Skrev hon. Jag tror inte att hon lägger av att jobba för sina väljare och sina nära och kära. Jag tror hon tar nya steg i samhällsvimlet. Hon behövs för att göra världen bättre. Men jag förstår henne. Ibland går även mitt sinne ner i moll och jag funderar över varför människor i världen kan vara så djävulska mot varandra.
*
Nu står jag denna morgon i solljuset på en asfalttrottoar i Tumba Park och låter ensamheten sjunka in i mig. Solen värmer redan mitt ansikte. Jag för ”ett krig” inom mig. Jag vill stänga ute allt elände som finns och sker. Jag vill släppa in alla goda människors handlingar.
*
Hjärnan är som en bubbeldricka. Jag upplever svarta bubbelfigurer som jagar ensamkommande barn på Sergels torg i Stockholm. Jag ser vackra ljusa bubbelmänniskor som av kärlek ger flyende människor fred.
*
Det är min värld jag lever i. Och alla andra människors värld. Och djurens, Och växternas. Många tror och anser att det i grunden är Guds värld vi lever i och att Gud gör världen god. Andra tror inte alls på Gud.
*
Vem gör de onda handlingarna?
Är djuren onda när de för att inte svälta ihjäl jagar för sin existens och sina liv?
Är det alla människor som är onda. Eller bara vissa?
Den omöjliga frågan som ställts många gånger och som ofta ställts är;
– Vem är ond? Vem är god?
Jag ställer den frågan nu.
Igen.
*
Du min sol du lyser min väg när jag denna morgon går hem till de kärleksfulla medmänniskorna jag har omkring mig. De ger mig glädje. De ger mig hopp. De ger mig kraft att leva. Jag vill se många lyckliga medmänniskor omkring mig - och glada.
*
Jag slutar mitt solmorgonkåseri med varma lyckobringande hälsningar till er kära läsare och vänner i Motala. /Knut K

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng