Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för december 2016

torsdag 22 december

Jag vill berätta om en jul för länge sedan.

Spalt nr 179

tomte_i_paket.jpg

Den här julen skall jag berätta om när jag skulle tjänstgöra på julaftonen 15:00-23:00 . På grund av fyra timmars avkortning av våra tjänstetider fick jag ha jour i hemmet 15:00-19:00 och vara i tjänst på polisstationen 19:00-23:00. Jag hann fira jul med familjen innan jag började min tjänst. Det var inte med glädje jag lämnade vårt hem mitt i julfirandet men jag måste sköta mitt yrke. Även över jul. Avkortning av tjänstetiden till fyra timmar var bra.

*

Snön ligger vit på taken, på marken, i träden och på motalavikens is. Jag kör Vätterpromenaden ner till centrum och ser lyktstolparnas lampors ljus sprida sig in i närliggande trädgårdar och lysa upp gator och trottoarer i centrum. Jag ser också ljusen från husen från Holm och Brinken på andra sidan av motalaviken.

– Så underbart vackert tänker jag.

*

När jag kommer in på polisstationen ser jag att alla rummen är pyntade med blommor.  Pikétrummet som är vårt uppehållsrum är fyllt av motalaköpmännens julgåvor; blomkorgar, fruktkorgar, skålar med nötter och skålar med chokladpraliner och annat gott, dadlar, frukter, fikon och olika drycker. Jag öppnar kylskåpet och finner att det är fyllt till brädden av julmat.

– Har vi fått pengar till julmaten av Olle? Han skulle inte ge oss någon present i år för att han åkte dit för rattfylleri i höstas. Frågan går till förste polisassistenten Sven Johansson när han kommer in och säger Godkväll. Sven slutar sitt pass 19:00 när jag börjar mitt.

– I går fick jag telefon från en man som sa att han var Motalas tomte. Den tomten sa att två andra tomtar skulle komma till polisstationen i dag på julaftonens förmiddag. De skulle ha skinka och julmat med sig till dem som skall tjänstgöra över julen. Som du ser är maten här men tomtarna med julmaten ville inte berätta vem som sänt dem.

– Det var nog Olle som hade sänt dem, Han har alltid varit upplagd för skämt och skoj, säger jag.

*

Julaftonen börjar stilla. Vi lyssnar på julmusik. Äter apelsiner. Vi som tjänstgör är Bertil Karlsson, Hasse Månsson och jag. Bertil tar fram kortleken och föreslår att vi skall spela 25-öres poängpoker.  Vi spelar inte för att vinna storkovan. Vi spelar för att få tiden att gå.

*

Vi spelar poängpoker tills några upprörda ungdomar kommer in på polisstationen. De verkar skrämda av något eller någon

– Vad har hänt? frågar Hasse som har vakten

De berättar i munnen på varandra:

– Vi gick förbi kyrkan

– När vi var mittför kyrkdörren hörde vi någon skrika: ”Öppna dörren och släpp ut mig.”

– Vi frågade; ”Är det någon där.”
– ”Jag är instängd. Släpp ut mig”, skrek någon med hes röst.

– Det lät så otäckt så vi sprang hit till polisen.

*

Hasse tar fram telefonnumret till kyrkvaktmästaren. Vaktmästaren svarar direkt och säger att han omedelbart skall gå till kyrkan och öppna dörren. Bertil och jag tar polisbilen ner till kyrkan och möter vaktmästaren där. Han öppnar åt oss. Ut ur kyrkan kommer en snopen bedrövad man.

Han berättar:

– På seneftermiddagen i dag blev jag trött.
Jag gick in i kyrkan och upp på läktaren. Där somnade jag. När jag vaknade var det mörkt och kyrkan låst. Jag kunde inte komma ut. Jag ropade och dunkade på dörren men ingen hörde mig. Jag fick nästan panik över tankarna på att vara instängd i kyrkan hela natten.

– Du får följa med oss till polisstationen så vi får veta vem du är och var du bor. Det bestämmer Bertil.

*

På polisstationen konstaterar vi att mannen, som vi ger det fingerade namnet Gunnar, inte bor i Motala centrum. Han har långt hem. Han har ingen som kan hämta honom. Inga bussar går. Pengar har han inte till taxi. Motala har tio grader kallt.

– Vi kan inte bara släppa ut Gunnar. Han fryser ihjäl, säger Hasse Månsson

– Han kan inte heller låsas in för fylleri. Gunnar är inte berusad längre, konstaterar Bertil Karlsson

– Vi kan erbjuda Gunnar att sova i en av cellerna som friliggare. God julmat kan vi också bjuda på, svarar jag.

*

Det blir så. Gunnar får äta sig mätt på vår goda julmat tillsammans med oss i Piketen. Innan han går till sängs i en av cellerna tackar han känslosamt för maten och login. Han säger:

– Tack för att ni behandlat mig som en medmänniska.

Jag ser att tårarna inte är långt borta i ögonvrårna. Hasse, Bertil och jag önskar Gunnar God Natt och en God Jul.

*

Kvällen är lugn. Inte ett enda telefonsamtal har vi fått. Kollegorna Harry Runelöf, Per Arne Nygren och Å B Carlsson kommer och avlöser oss som tjänstgjort till 23:00.

*
Jag kör Drottninggatan hem i den kalla, vackra vinternatten. Stan ligger tyst och stilla. Jag möter inte en enda bil på vägen hem.

– Snön lyser vit på taken men inte ens tomten är ute och vaken, tänker jag

*

God jul alla vänner och alla andra jag känner.

God Jul alla barn.

God ju alla äldre.

God Jul.

Alla i vår värld.

/Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 12 december

Låt mig berätta om en polishöstkväll i Motala.

Spalt nr 178

Jag skall berätta vad som hände en polisvardagskväll i Motala. Min kollega Bertil Karlsson och jag började vår tjänstgöring i polisbilen klockan 15. 00. Klockan 17:15 kom vi in på polisstationen för att dricka kaffe. Vi hade köpt bröd på Stig Karlsson bageri på Strandvägen. I tjänst var den kvällen chefen förste polisassistent Krook, Hasse Månsson, Roland Engstrand, Bertil och jag,
*

Vi köpte alltid bröd till eftermiddagskaffet hos Stig Carlsson. De poliser som hade bilpatrull hämtade och betalade för kakorna. Många av ”allmänheten” tyckte illa om att poliser hade kafferast. De tyckte inte heller om att vi med polisbilen hämtade brödet på bageriet. Polisnämndens ordförande politikern Assar Bergqvist fick klagomål på oss. Till och med stadsfiskalen Skoog som var högste chefen på den tiden fick klagosamtal. Ingen i ledningen brydde sig om klagomålen. Vi hade rätt till tjugo minuter paus på våra åttatimmars pass

*

Den här kvällen hade vi satt oss till bords för att njuta av pausen, kaffet och Stig Carlssonbrödet. Då ringde telefonen. Förste polisassistenten Krook gick till sitt tjänsterum för att ta samtalet. Han kom snabbt tillbaka och sa:

– Det är en äldre kvinna som ringer. Hennes man gick för ganska länge sedan ut till potatislandet. Han har inte kommit tillbaka. Hon tror att något kan ha hänt honom.

*

Bertil och jag lämnar snabbt kaffebordet och går till polisbilen. Bertil kör mot den uppgivna adressen. När vi kommit en bit på vägen säger Krook på polisradion som heter SGR 4:

– Jag har meddelat ambulansen att ni är på väg till kvinnans bostad.

*

Vi möter kvinnan i husets ytterdörr. Hon säger att hon heter Margit. Hon visar oss var potatislandet ligger. Hon säger:

– Min make Valter gick hemifrån för att ta upp några potatisar. När han inte kom hem ringde jag polisen. Jag kände på mig att något allvarligt hänt.

*

Bertil och jag går till potatislandet. Vi får se Valter liggande med en potatishacka i sin högra hand. Hans ansikte är vänt mot jorden. En korg som står bredvid honom är till hälften fylld med potatis.

Bertil ropar Valters namn. Vi får inget svar.

– Han är död, säger jag

Vi kontrollerar och konstaterar att han inte har någon puls. Ingen andning känns på min hand när jag håller handen för hans mun.

Bertil går till bilen och anropar Krook om att få en jourhavande läkare till platsen. Vi får en stund senare svar att doktor Kallenbäck är på väg till oss.

Ambulansen kommer. När stadsläkaren Kallenbäck kommer bekräftar han våra misstankar.

Valter är död.

*

Ambulanspersonalen kör Valter till hans hem. Doktor Kallenbäck och jag går före för att berätta för Margit om att hennes make Valter är död. Hon blir mycket ledsen. Hennes ögon rinner men hon är förvåningsvärt lugn trots att hon möter budet om sin makens död.

– Jag visste att hans hjärta var slut. Jag ville inte han skulle gå ut ikväll men han var envis. När han ville göra något så gjorde han det. Det tog hans liv.

– Vill fru Pettersson ha något lugnande? Frågar stadsläkaren Kallenbäck när de samtalat en stund om Valters sjukdomar.

– Jag vill vänta med det. Jag har ringt till min dotter och son. De kommer strax.

*

Ambulanspersonalen lägger Valter i hans säng och lämnar huset. När sonen och dottern kommer en stund senare åker stadsläkaren Kallenbäck, Bertil och jag från den lilla gården som nu fått stor sorg.

*

Bertil och jag åkte till polisstationen. Jag drack en kopp kaffe men Sig Carlssons bröd orkade jag inte med. Jag kände för stor sorg i mitt hjärta. När mitt tjänstepass var slut åkte jag hem och ställde in min bil i garaget på Parullgatan 5. Därefter gick ner till Pariserviken. Där satte jag mig på en sten och lyssnade på Vätterns vågor tills mina sinnen blev ljusare igen så jag kunde gå hem och sova.

Så kunde en poliskväll också vara på min tid vid polisen i Motala. /Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 1 december

Det går en dag i sänder

Spalt nr 177

Det går en dag i sänder

Samtal till kaffe med saffransbullar


Min vän Olle frågade mig vid en kaffepaus på Spaks konditori i Tumba;

-Hur mår du i dag

-Hur mår du i dag är en fråga många inleder sina samtal med när de möter någon vän eller bekant, svarar jag.

-Hur menar du? Undrar Olle

 -Jag tycker att samtal om hur det är med hälsan gått litet för långt. Jag tror det finns medmänniskor som ljuger för att slippa prata om sina sjukdomar. Istället för att berätta om sjukdomarna de har svarar de: ”Jag mår bra”. Även om de inte mår bra.

-Det finns äldre medmänniskor som går igenom alla sjukdomar de har och haft under sina långa liv. Det är inte konstigt. Det är när vi blir äldre som vi får olika sjukdomar på grund av att kropparna börjar bli slitna, säger Olle

-Hur menar du? undrar jag.

-Många äldre i vår tid lever ensamma. De behöver grannar, anhöriga och vänner att tala med. Vi måste alla hålla hjärnorna igång. En mottaglig, läraktig och aktiv hjärna ger bättre liv långt upp i åldrarna. Kanske livet ut.

-I min ungdoms Frödinge startades samtalen mellan folk så här: ”Hur står det till?” I den frågan ingick undringar om sjukdomar, väderleken, arbetet, glädjen, sorgen, kärleken, tryggheten och annat som tillhörde det konkreta vardagslivet. ”Det går en dag i sänder”, var svaren som gavs dem som frågat. Svaren andades optimism. Det var lugna och trygga svar. Folket hade tid att göra det de måste göra. De gjorde det de skulle. De började sina arbeten tidigt på morgnarna och slutade sent på kvällarna. Deras kroppar slets ut tidigt. Medellivslängden var avsevärt lägre då.

-För att numera hinna göra allt vi måste göra för att behålla välståndet i vårt vackra avlånga land Sverige kräver politiker att pensionsåldern höjs för dem som är friska nog att arbeta till sjuttioårsåldern, svarar Olle

-Jag har trott genom livet på utvecklingen att människor skall bli fria att välja egna levnadssätt och arbetsdtider. Frågan är nu: ”Sex timmars arbetsdag och lägre pensionsålder eller längre arbetstid och pension vid sjuttio år.” säger jag

-Hur mår Sverige i dag. Frågar Olle

-Det kan jag inte redigt svara dig på, kontrar jag

-Om inte du kan. Vem skall jag då fråga?

- Fråga riksdag och regering. De borde veta hur allt står till. Men förvänta dig inte att du får veta det du vill. Det vissa politiker vill, vill inte andra. Det andra vill, vill inte vissa. Mycket av det SD vill, vill ingen av de andra i politikergrupperna erkänna att de också vill delar av. Vänstern vill mycket som inte de andra vill.

-Mår vi bra av att Riksdagens ledamöter både vill och inte vill och sällan är eniga om Stora viktiga frågor som Militärens organisation, Nato, Övervinster i välfärden och Skatterna.

-Vad tycker du själv? Frågar jag Olle

*

Det funderade Olle på medan vi åt konditoriets goda saffransbullar. Jag funderade på ”Hur det står till med mig” och hur vårt land mår. Visst oroar det politiska livet min hjärna.

Med hälsning /Knut K

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng