Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för maj 2015

tisdag 26 maj

Soligt besök på Skansen

Spalt nr 129

Blommor och bin. Fåglar och björnar, grisar, vargar och järv. Barn i barnvagnar, Barn burna i famnar. Barn ”tultande fram på asfalten” i gruset och i gräset. Barn som skrek, Barn som skrattade. Barn som log. Barn som pratade för sig själva. Barn i mor och farföräldrars sällskap. Barn i sina föräldrars sällskap. Barn. Barn. Barn.
*
Många barn och många medelålders, äldre och gamla människor mötte oss på Skansen i går. Pingstdagens sol lyste på oss medan vi gick runt och såg det som fanns att se och uppleva i den sköna oasen på Djurgården i Stockholm.
*
Efter den långa djurrundan sökte vi upp en vacker plats där vi kunde äta och njuta av den goda matsäck vi hade med oss. Kanadagäss tiggde mat av oss och av våra tillfälliga människogrannar vid borden bredvid. Kanadagässen har högt ljud i sina strupar. Det skrikande ljudet är inte vackert. Det är däremot småfåglarnas kvitter och sång. Påfågeln med sin vackra dräkt tog en tur till vår matplats för att prova om vi tänkte bjuda ”honom” på något att äta.
Anne-Marie sa:
– Vem har skapat denna vackra fågel. Ser ni så fint allt är ordnat med starka färger och fjädrarna lagda i perfekt ordning?
– Ja, vem har kunnat göra att allt det vackra som finns på Skansen och på jord så perfekt, svarar Maria.
Vi funderade inte länge på det utan gick vidare.
*
Vi mötte en ekorre som var nästan tam. Den kom till oss på en stig och klättrade upp på vår rullande matväska. Ekorren luktade in i öppningarna på väskan och rev med sina små tassar för att kunna hitta någon mat.
– Så söt han är, sa Michaela som är en riktig djurvän. Patrik höll med Michaela. Det gjorde Maria, Anne-Marie och jag också.
Ekorren följde oss en bit på stigen men gav efter en stund upp sitt matråneförsök.
*
Efter den långa promenaden utför och uppför backar satte jag mig på en bänk för att vila mina fotbollsknän. Mina mycket djurvänliga kamrater Patrik, Michaela, Maria och Anne-Marie gick till BarnSkansen för att se på smådjuren. När jag suttit en stund kom en äldre mager skapligt klädd person med lång vass näsa och tunt hår över pannan och satte sig intill mig. Han började prata. Han pratade hela tiden. Jag svarade honom när jag fick frågor. Han frågade om jag varit i Gamleby i Småland. Jag sa att jag varit i Gamleby och spelat fotboll på fotbollsplanen och dansat i den fina Folkparken där.
Han frågade var jag bor. Jag berättade att jag bor söder om söder i Stockholm. Han sa att han måste åka spårvagn, tåg och buss för att komma hem. Han sa inte vart hans hemspår går.
– Jag har ingen att vara hemma hos. Därför åker jag ofta till Skansen. Här ser jag mycket folk. När jag ser glada människor blir jag också glad.
– Är det bara på Skansen du ser glada människor omkring dig? Frågar jag
– Nästan alla är glada här. Ni Skansenbesökare är mina medmänniskor. Ofta försöker jag få prata en stund med någon som sitter och vilar sig. Som med dig nu.
– Får du prata med folk?
– Ofta får jag det Men inte alltid. Ibland går de när jag börjar prata med dem.
*
Maria, Patrik, Michaela, Anne-Marie kom ut från Barnskansen. Jag tog min nyvunne vän i hand och sa Hej till honom. Och. Lycka till i livet. Vi drog vidare till Bollnästorget och köpte glass. Mannen satt kvar på bänken.
*
En fin, trevlig och händelserik Pingstdag fick jag och ”De mina” uppleva. Det tänkte jag när vi åkte bil hem under den trafiktäta stan. Maria körde oss genom olika tunnlar som räckte ända till Årsta.
*
På kvällen innan jag somnade mindes jag den ensamme mannen som kom till min bänk. Det är inget socialt drömliv han lever. Trevlig ny vecka med sol och värme önskar jag alla./ Knut K

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 19 maj

Den nya dagen

Spalt nr 128

I dag, tror jag, att jag mår bra.
Vad är det att må bra?
Är det att inte va sjuk?
Är det att se de nära och kära må bra.
Är det att göra medmänniskor glada?
Är det att få börja leva ännu en dag i vårt vackra avlånga land Sverige och inte veta vad som kommer att hända mig under dagen.
*
Jag vet inte vad som kommer att hända mig i dag mer än att jag ska på ett återbesök hos en läkare i stan. Vad han kommer att säga till mig vet jag inte men jag hoppas att han säger att jag inte är sjuk.
Jag hoppas han att säger att jag mår bra.
*
En ny dag gryr. Regnig. Grå. Min hälsa beror inte av dåligt väder.
Den beror inte av mina nya fina kläder.
Den beror inte på bilen jag har.
Den beror inte på pengarna jag har kvar.
*
Vad beror min hälsa av?
Kanske så här:
”Näringsriktig mat, rätt fysisk träning och kärlek till dem som finns i familjen.”
Javisst,
Jag behöver äta bra mat. Jag behöver röra på mig. Jag behöver känna kärlek.
Det behöver vi alla.
Jag behöver också kontakt med vänner, leva i kamratskap med dem och känna tillit.
*
Tillit.
Vad är det?
För mig är det att tro på mina medmänniskor. Jag vill tro att de inte ska göra mig illa. Jag vill tro att jag kan göra något bra för andra.
*
I dag, tror jag, att jag mår bra.
Vad är det att må bra?
Är det att inte va sjuk?
Är det att se de nära och kära må bra.
Är det att göra medmänniskor glada?
Är det att få börja leva ännu en dag i vårt vackra avlånga land Sverige och inte veta vad som kommer att hända mig under dagen.
*
Kanske mår jag bra för att jag är jag och lever just i dag den 18 maj 2015. God hälsa önskar jag alla./Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 13 maj

Sven Tumbas Park (Berättelse om ett möte)

Spalt nr 127

Solen sken i dag när jag gick till Sven Tumbas Park i Tumba för att få litet motion och njuta av alla blommor som Botkyrka kommun har planterat i rabatterna i parken. Sven Johansson tog sig namnet Tumba. Han gjorde det för ingen kallade honom något annat än Tumba.
Hur många minns Sven Tumba?
För dem som inte minns honom ska jag berätta att han var en fantastisk ishockeyspelare. Han var även duktig i fotboll. Tumba spelade i Djurgården. I båda sporterna. Om Tumba nämndes också att en av Hagaprinsessorna var förtjust i honom.
Men vaddå. Hon kanske gillade hockey. Som jag gjorde då. Och gör fortfarande. Tumba är borta men hans park lyser av blommor och grönt. Fåglar sitter i buskar och träd. De sjunger och kvittrar. Jag sätter mig på en bänk och vilar en stund. Molnen gör gluggar för solen att skina i. Luften värms upp. Framför mig i centrumet finns gymnasieskola, Kulturskola, Restaurangskola och ett inklämt Folkets Hus.
*
En äldre man kommer gående genom Sven Tumbas park. Han går sakta. Stannar ibland och ser på de vackra blommorna i rabatterna. Han stannar också ibland och ser upp genom trädens grenar. Han lyssnar, tror jag, på småfåglarna. När han kommer till området där jag befinner mig sätter han sig på en bänk nära mig. Han säger Hej och tar av sig sin mössa för att solen ska nå hans ansikte bättre. Några elever från Restaurangskolan kommer gående på den asfalterade stigen. De skrattar och skämtar. Mannen ser på dem och ler.
– Vad tänkte du på när du log mot ungdomarna, säger jag till mannen.
– Jag njuter av att se unga människor leva i glädje, får jag till svar.
– Jag har annars hört att äldre människor inte tycker om ungdomar. Många tycker att de är förskräckliga, säger jag
– Så är det kanske men sådan är inte jag. Jag går ut varje dag och sätter mig här i Sven Tumbas Park för att se människor och höra livet omkring mig. Jag bor ensam. Min fru är död och mina barn är i medelåldern. De bor på andra platser och har sina barn och barnbarn att leva med. Mina väggar i lägenheten är så tysta. Jag kan inte tala med väggar. Jag lyssnar ofta på musik och ser på TV men jag vill se människor i rörelse i verkligheten. Jag vill höra ljud ur andras strupar. Jag vill känna att jag lever bland levande. Kanske tar mitt liv snart slut. Det kan jag förstå och acceptera. Dö ska vi alla göra Det är så men jag vill leva medan jag lever. Inte sitta inne och se på väggarna.
– Har du inga intressen du kan utveckla? Läsa, skriva+Lyssnar på musik gör du ju. Kan du inte umgås med dina grannar? Frågar jag.
– Grannarna vill inte vara med mig. De har sina familjer att vara med. Vad har de för glädje av att umgås med en gammal gubbe som jag. Ingen glädje alls. Jag har också sjukdomar och ålderskrämpor att dras med. Jag går under läkarbehandling som gör att jag inte kan ge mig ut och resa. Pengar har jag så det räcker men vad hjälper pengar mig. De gör att jag kan äta mig mätt på en mat jag lagat och som inte håller den bästa kvaliteten i världen. Jag kan inte laga god mat. Min fru kunde men jag lärde mig aldrig.
– Gå ut och ät på restaurangerna. Då kan du få god mat se folk omkring dig och förbruka en del av de pengar du har för gott om, svarar jag.
– Får jag bjuda sig på en enkel rätt på SPAKs i Tumba. Om du följer med ska jag berätta om mitt liv och hur jag ser på världen i dag.
– Tyvärr så kan jag inte följa med dig.
– Det kan du visst. Häng med nu.
*
Vi gick till SPAKs i Tumba. Om det ska jag berätta en annan gång. Det är trist att vara mycket ensam. Det är svårt att föra samtal med väggarna. Det förstod jag av samtalet med den ensamma mannen i Tumba.
*
Sven Tumba var aldrig ensam. Han var känd stjärna och blev med tiden rik. Var det därför han fick ge namn åt en park i Tumba. Prinsessan tog en annan gemål. Sven Tumba gifte sig med en kvinna av folket./Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 7 maj

Några tankar om att ”Leva livet”

Spalt nr 126

Jag ringde en vän. Jag ringde väl två.
Jag ringde för att i ett telefonsamtal nå
någon som ville förstå
att livet kan levas glatt.
Inte alltid trist och allvarsamt.
Jag fick medhåll och beröm för att jag sagt det jag sagt men mötte också tvivel om det jag berättat är sant.
*
Vännen Gustaf sa som så:
– Det är klart att livet skall levas glatt men har du tänkt på alla dem som är sjuka eller har det svårt. På annat sätt.
– Det har jag, svarade jag
– Hur har du då tänkt? Tror du att det bara är att kliva ur sjuksängen, kasta kryckorna eller ställa undan rullstolen och gå ut på stan och fira någon slags Friskdag och sjunga: ”Här kommer jag. Jag vill leva livet glatt. Är ni med”.
Karin säger:
-Har du tänkt på dem som har djup sorg. Tror du att de har lust att leva livet glatt när deras älskade man eller hustru, mor, far eller barn dött?
*
Jag säger;
– Alla har vi det svårt många gånger under våra livsperioder. Men alla har möjlighet att leva livet glatt. Någon gång. Någonstans. Det glada i livet förhindras inte av ett hjälpmedel i form av en rullstol men det kan försämras av att omgivningens folk eller de olika samhällena inte ställer upp och minskar svårigheterna för den sjuke eller sörjande .
– Vad menar du med det? undrar Gustaf,
– Att ingen är mer sjuk, rörelsehindrad eller sörjande än omgivningen gör honom eller henne till, svarar jag.
– Har du mer som bestyrker det du vill säga? frågar Karin. Vad säger du om de många äldre personerna som i olika boenden sitter inlåsta inom äldreomsorgen? Många kommer inte ur sina rum. De bli lagda tidigt på eftermiddagarna. Hur glatt är det.
– Samhället ser ut så på många platser i vårt Land. Men även där kan personal och de äldre korta stunder göra livet mycket gladare för varandra. Så sker säkert på många platser. Men inte överallt. Som det borde göra.
– Hur menar du? Frågar både Gustaf och Karin.
– Att leva livet glatt är inte att gå omkring och skratta hela dagarna. Glädje kan växa upp inom oss när vi möter en god vän, en kär anhörig. Glädjen kan upplevas när någon får en klapp eller en kyss på kinden eller får hålla en utsträckt hand. De små stunderna av vänskap, kärlek och människovärme gör livet glatt och extra värt att leva.
*
Jag gör en paus och fortsätter:
– Det är i det nära livet vi kan uppleva den rätta värmen mellan oss människor.
Det är i de lyckliga stunderna vi kan uppleva glädjen att finns till.
När det nära flyttas bort är inte det nära,
Nära
Utan långt bort.
När allt flyttas bort får vi börja om.
Odla nya ”Näran”
Väva nya ”Näror”.
Det är i det nära människan slår ut i blom.
*
Livet är som en väv. I den väven ska vi odla nya ”Näran och väva nya Näror.”
I våra livsvävar finns hål på grund av svårigheter och besvikelser. I livsväven finns också vackra blommor invävda av kärlek och glädje.
Tillsammans kan vi ”väva igen” de stora besvikelsehålen.
Tillsammans kan vi väva fram de vackraste blommorna med hjälp av kärleken och glädjen.
Tillsammans kan vi göra våra livsvävar ”helare” och gladare.
Låt oss hitta och ställa upp vävstolen och sätta i gång med vävandet.
Det gäller att hitta en bra vävstol. Jag undrar var den kan finnas?
*
Jag ringde en vän, Jag ringde väl två.
Jag ringde för att i ett telefonsamtal nå
någon som ville förstå att livet kan levas glatt.
Inte alltid trist och allvarsamt.
Jag fick medhåll och beröm för att jag sagt det jag sagt men mötte också tvivel om det jag berättat är sant./Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng