Spalt nr 117

Denna vintermorgon i februari 2015 sitter jag på min plats i Landet Fantasia som i dag är placerat i vår nya lägenhet i Tumba.Termometern ute visar under noll grader. Träden, marken och husen ser frusna ut. Bilarna som står ute har gråvita frostiga rutor. Skyn är gråmulen. Vi har vinter.

*

Jag sitter inomhus i ett rum fyllt av blommor och vackra gröna växter. Mitt på bordet står en bukett röda tulpaner. De lyser upp omkring sig. Jag blir glad när jag ser tulpanerna och de övriga vackra inomhusväxterna.

Jag hör musik. Den fyller både rummet och mig. Jag känner inte igen melodin men den berör mig. Jag blir glad av musiken. Den har ingen text. Jag känner som om den sänder ut välbehag i slingor in i mitt huvud, runt väggarna, upp i taket, ner på golvet, upp genom luften igen och sedan ut och bort. Musiken fyller ständigt på rummet med nya välljudande slingor.

*

När jag var ung hade jag en melodi i mitt hjärta. Jag nynnade den så ofta jag kunde.

Jag nynnade den bara för mig själv.

Melodin hade ingen ordinarie text. Bara vacker melodi. Jag sjöng nypåhittad text till melodin varje gång jag sjöng den. Jag minns att jag sjöng när jag satt i en gummihjulsvagn bakom min far Ludvigs hästar och körde in hö till skullen på vår gård i Frödinge. Det var bara jag och hästarna som kunde höra mina ord. Det fanns glädje i orden och känsla av frihet i melodin.

*

Jag sjöng melodin när jag var ensam och körde vår gröna Opel Kapitän H 6570 mot mitt hem i Frödinge by. Det kunde vara sena lördagsnätter när jag varit ute och mött trevliga pojk- och flick-kamrater. Det fanns ofta förälskelse och glädje i orden.

*

Jag sjöng melodin när jag som polis var ensam på nätterna och hade vakttjänstgöring på polisstationen på Prästgatan 6 i Motala. Mina nypåhittade ord ekade från de tomma fyllecellerna. De snodde runt i polistjänsterummen och gick till vila i nattmörkret utanför fönstren i den vackra sjöstaden Motala.

*

Jag sjöng den när jag om våren som fotbollsträning sprang runt Råssnäsudden i Motala. Vågorna från den stora vida Vättern ackompanjerade mig. Solen lyste  på Uddens många växtligheter. Blåsipporna sände sin blåskönhet till mig. Luften var klar och ren.

Råsnäsudden var ett kulturrum som ständigt skapade nya dofter, olika ljus, ljud och temperaturer. Starka vindar kastade ljudigt Vätterns höga vågor in över land. Mina nypåhittade ord i min sång var jag tvungen att skrika ut för att de inte skulle drunkna i det starka vågljudet. Melodin jag hade i mitt hjärta och nyorden jag sjöng gav mig glädje.

*

Finns min melodi fortfarande i mitt hjärta? Visst finns den det.

Jag sjunger den inte så ofta nu.

Jag har inte så många tillfällen att ensam sjunga nypåhittade ord. Hitta på ord och skapa stämningar gör jag fortfarande. Det vill jag inte sluta med. Det ger mig glädje och livstillhörighet.

*
Jag ser de vackra röda tulpanerna som vi nyligen fick av verkiga vänner från Motala. Tulpanerna ger glädje och skönhet till lägenheten där vi bor.

*

Vänskapen mellan människor medverkar till och håller kvar det vackra livet har att bjuda på./Knut K

Spalt nr 116

Jag tog en tur till Landet Fantasia för att tänka på Tage Danielsson en stund. Jag satte mig på min bänk och funderade över en text han skrivit. Texten är så här:
– Vad är ett folkhem? Ett tavelrum som man med all sin kraft försöker fylla med det vi kallar kultur. Den ramen är en ovärderlig gåva.
Och allra bäst om det finns något i den.
Slut citat
*
Folkhemsramen började byggas i Sverige för att den skulle fyllas av det goda livet. Det goda livet skulle omfatta alla.
Utan undantag,
Så var det tänkt.
Per Albin Hansson var en av de viktigaste byggmästarna. Inga utstötta skulle finnas. Inga kelgrisar.
– Folkhemsramen skall fyllas av kultur skrev Tage.
*
Kultur är ett grekiskt ord. Det betyder odling. Till en odling inom jordbruket hör jorden med näring och maskar, regnet och solen som lyser. Mikroorganismerna i jorden.
I den goda odlingen får fröet rötter.
Utvecklas
Växer.
Blir en planta.
Slår ut. Och blommar.
*
Hur verkar den mänskliga kulturen inom ramen för Folkhemmet? Frågar jag mig och svarar.
– Det goda livets frö finns i samhällsgrunden. Livsfröet får näring. Gror. Växer.
Människor agerar tillsammans
Människor skapar tillsammans.
Människor utvecklar kunskaper var och en för sig. Och tillsammans.
Vi människor utvecklas när vi läser böcker, sjunger, dansar, spelar teater, syr och väver, målar tavlor och skulpterar, lagar mat. Skapandeglädjen gör att vi växer som människor. Våra liv blir rikare och mer värda att leva.
*
Inom Folkhemsramen arbetar vi åt oss själva och för andra. Arbete skapar nya värden och resurser i Folkhemmet och ger möjligheter för människor att bo bra, äta gott och dricka, leva och trivas, älska och uppleva kärleken, skratta, växa och mogna.
Genom arbete åt alla och människors fria skapande utvecklas många mänskliga initiativ inom Folkhemmets ram.
*
I Folkhemmet måste forskningen finnas. Forskningen öppnar dörrar. Innanför framtidens dörrar finns oanade möjligheter till livsframsteg för ”människor, djur och växter.” Forskningen är nödvändig kultur inom Folkhemmets ram.
*
Folkhemsidén växer fram, slår ut, blommar, utvecklar människor och ger dem livstillfredsställelse.
*
-Du Knut berättar en vacker saga som kunde blivit verklighet skulle kanske Tage ha sagt om han varit med mig i Landet Fantasia.
Kanske skulle han också ha sagt:
– Kultur är ett ömtåligt ord. Blomma är också ett ömtåligt ord. Alla ord som försöker beskriva det som ger livet livskvalitet är ömtåliga. De behöver ett solidariskt Folkhem för att överleva.
– Vad menar du med solidaritet? Skulle jag ha frågat Tage. Jag tror han svarat så här:
– Solidaritet betyder gemensam ansvarighet, samman hållning.
*
– Vad är ett folkhem?
*
Med den frågan slutar jag min Folkhemssaga som väl aldrig blir sann. Folkhemstanken har spängts i bitar. Går den att ”tänka upp och fram” igen/Knut K
PS
Tack Tage Danielsson för de ord jag lånade av dig. Orden finns i boken, ”I urval av Hans Alfredsson. DS

Spalt nr 115

Lätta snöflingor faller mot den redan snöklädda marken En stor snöplog dundrar förbi mitt fönster. Några välklädda medmänniskor går på trottoaren som leder till Tumba centrum. Jag hör pendeltågen bromsa in och stanna och sedan starta igen på väg mot Stockholm eller Södertälje.
*
Vi har i dag den andra dagen i februari. Jag vet inte ännu vad jag ska göra med den. Något får det bli. Jag har börjat med att skriva på Facebok. Vad jag ska skriva där vet jag inte men jag har lust att skriva.
Då gör jag det.
Skriver alltså.
Jag trivs med att hitta alfabetets bokstäver, bilda ord och meningar. Meningarna blir till stycken som har något att berätta för er som läser det jag skrivit.
*
Vad ska jag berätta i dag? frågar jag mig själv.
Jag vill inte berätta om krig och elände denna morgon. Det gör olika medier innehållsrikare än jag.
Medberättarna skriver med stora bokstäver eller också berättar de om det som hänt med bilder och taltexter.
*
Jag vill berätta hur viktigt det är att ha vänner som går att prata med, skriva till eller bara tänka på. Jag vill berätta att vi kan hjälpa varandra i livets olika faser. Vi kan som medmänniskor skapa livslycka hos varandra. Vi kan få trygghet hos våra nära och kära. Vi kan söka inom oss själva och finna det vi kan vara.
Och är.
*
Jag frågar mig själv ibland:
Känner jag mig själv?
Jag vill ha svar på den frågan. Hur kan jag få det svaret? Jag har så många tankar som kommer farande fram ur mitt huvud av sig själva. Ibland funderar jag över om det är mina genomtänkta tankar jag tänker eller om det i hjärnan finns ett fritt förråd som släpper fram tankar och idéer. Det är i så fall idéer och tankar jag inte vet att jag tänkt innan jag fått veta att jag tänkt dem.
*
Jag kände när jag nyligen låg utsträckt på min säng att jag en stund kunde lägga ifrån mig kroppen och låta tankarna flyta fritt i min hjärna. Jag kunde tänka mig ut i stora världen. Jag kunde tänka mig lilla världen. Jag kunde tänka mig in i min egen hjärna och få den att sluta tänka en stund. Vilken skön känsla jag hade när jag en stund ”slutat att tänka på att tänka”. Helt tankefri var nog inte hjärnan. Men nästan. Hjärnan kändes som om den duschats när jag släppte igång hela kroppen igen.
*
Många tankar som kom fram när jag låg på sängen har jag inte tänkt tidigare. Andra är gamla bekanta. Välkända och Välanvända.
*
Vem är du Knut Karlsson? frågar jag mig nu själv.
Kan jag svara så här:
”Jag är fotbollsspelare, pingislirare, polis, socialarbetare, kulturarbetare, författare, politiker, make, far, broder, kamrat, vän, granne och mycket mera som jag varit men inte längre är. Många roller jag spelat har jag lämnat bakom mig. Jag är helt fri från yrkesrollerna nu.
Är jag fri som människa?
Kan jag någonsin bli helt fri?
Det är frågor jag inte kan ge mig något definitivt svar på.
*
Jag slutar mitt tänkande på hur jag är.
Just där.
Jag önskar er vackra tankar.
Prydda med vänskap och lycka.
Jag önskar också att ni får lyssna till kärlekens vackra toner.
när de spelas på livets olika musikinstrument./Knut K