Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för augusti 2013

tisdag 27 augusti

Samtal i solnedgången med Mari och Saravit

Spalt nr 51

I går kväll satt jag och såg solnedgången. Himlen färgades först röd och sedan blev vissa delar av himlen lila. Stämningen blev skön där jag satt och njöt av livet. Jag kände tacksamhet för att jag fått födas till den här jorden, Men så tänkte jag på världen och allt som händer i olika delar av vår värld. Jag tänkte:
-Jag vill inte leva i den här världen
*
Jag öppnade min fantasi och bjöd in f d motalabon Mari Pregmo att sitta intill mig. Hon hade läst mitt kåseri” Tankar om jordens folk på Morgonkonvisten.”:
Jag frågar Mari

·om livet på jorden. Hon svarar;
-Detta är en oerhört komplex fråga. Jag läste en gång en kurs som heter "Mänskliga rättigheter", och en delkurs gällde Afrika söder om Sahara. För varje gång vi diskuterade desto mer nedstämda blev vi. Vi avlutade varje diskussion med orden "Vi kommer inte att lösa världsproblemen idag heller". Naturligtvis tycker jag att det borde finnas mänskliga rättigheter för varje människa i varje hörn av världen. Men så enkelt är det inte.
*
Mari tystnar och tänker en stund innan hon fortsätter:
-Går jag till botten med dessa frågor är jag tyvärr misantrop, men jag har en livsglädje i mig som gör att jag agerar som om jag tror på människan och hennes möjlighet till en positiv utveckling. Fast jag egentligen inte gör det. Jag lider med människorna som inte kan förstå sitt eget bästa. Det största problemet är att det är alltför många människor som helt enkelt inte har förmågan att se det stora perspektivet, och tänka på ALLAS bästa.
*
Mari gör en kort paus och fortsätter sedan:
-Vi har alla stenåldersgener i oss. På stenålderstiden gällde det att värna den egna gruppens överlevnad och intressen. Vi är helt enkelt evolverade att tänka i "vi och dom". Samhällsutvecklingen har gått mycket fortare än vår genutveckling har gjort. För att sätta sig över detta stenåldersbeteende krävs en viss kunskap och bildning. Tyvärr är det inte tillräckligt många som innehar det som krävs.
*
Ny paus. Ny fortsättning
-Till detta måste tillföras den indoktrinering som sker inom vissa religiösa grupper där man insocialiseras i ett tänkande som går ut på att den store guden har uppenbarat den enda sanningen som måste följas. Detta kan kombineras med kulturella arv såsom t.ex. hederskultur. Många orkar nog inte att sätta sig över dessa påbud. Man måste inse att det krävs mycket för att sätta sig över sin sociokulturella bakgrund.
*
Kort paus, Mari dricker ett glas svart vinbärssaft. Hon fortsätter:
När Berlinmuren föll byttes den ideologiska spänningen i världen ut mot pånyttfödda religiösa spänningar. Ibland undrar jag om det måste vara så att det i den mänskliga naturen ligger något som gör att världen måste finnas i någon form av "vi-och-dom"-uppdelning i stor skala.
*
Mari gör en paus i läsandet och Saravit som jag mötte i rymden för en tid sedan sätter sig hos oss. Mari har också träffat Saravit, Mari frågar Saravit:
-Vad tycker du Saravit om det vi samtalar om?
Saravit svarar;
-Jag förstår detta ni talar om. Jag vill inte sluta att tro på människan.
-Vad ska vi göra då? frågar Mari.
-Gör det ni tycker är rätt, dvs. fortsätt att sprida glädje, förståelse och medkänsla för varandra. Ni kan kanske inte rädda hela världen, men ni kan rädda er själva, och förhoppningsvis några till. Det är bättre att ha gjort vad man kan för det man tror på än att inte göra något alls.
Saravit tänker en stund innan hon frågar;
- Vad skulle era liv vara värda om ni inte följde era hjärtan trots vissheten om att framtiden inte ser ljus ut för människan?
-Vad ska vi göra med de människor som inte förstår sitt eget eller världens bästa då? undrar Mari.
-Döm dem aldrig, utan möt även dem med förståelse och respekt och inse att de gör vad de tror är rätt utifrån sitt sätt att förstå världen. Vill du försöka förändra deras tänkande så gör det i respekt. Det viktigaste är ju som bekant inte vad du säger utan vad du gör och hurdan du är.
*
Mari, Saravit och jag blir sittande i den sköna kvällen. Vi njuter. Jag känner att jag är glad över att jag lever och fått förmåga att se det vackra som också finns i vår värld. Tack Mari och Saravit.

/Knut K

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 18 augusti

Blott en dag ett ögonblick i sänder

Spalt nr 50

  • Blått är vattnet. Blå är himlen. Blåsig är vinden. I dag. Torsdagen den 15 augusti. Blott en dag ett ögonblick i sänder.. så börjar en psalm. Ett ögonblick i sänder, skrev psalmförfattaren som jag i dag inte minns vem det var. Vi blinkar ett ögonblick i sänder i evighetens ögon. Vi går ett steg i taget i oändligheten. Vi är små i det stora. Det tänker vi inte på så ofta. Många tänker inte på det alls. Varför skall vi tänka på att vi är små i det stora? Vi behöver inte tänka på det stora eviga och oändliga för att leva våra liv. Vi blinkar på med våra ögon. Vi kliver i väg med våra ben. Vi andas utan att tänka på att vi andas. Vi ler, skrattar och gråter åt det som går att le, skratta och gråta åt.
  • * I fantasilandet Fantasia som jag besökte i natt mötte jag Saravit. Jag frågade henne vem jag egentligen är. Hon svarade: ”Ett stycke kött. En droppe blod. En tid. Ett ögonblick i evigheten En samling ben. Ett knippe hår. En hjärna Ett liv En sagostund i verkligheten Det är du. Knut.”
  • * Saravit fortsatte: ”Ni tänker kanske inte på ni människor att tillvaron flyter på. Den är som en stor flod med en ström som drar med sig allt och flyttar tiden framåt. Ingen kan stoppa den strömmen. Miljarder stjärnor tvingas bort från den punkt de föddes en gång. Stjärnorna skiljs från varandra som russinen i degen som jäser. Månen dras från jorden. Men bara en liten bit i taget.”
  • * Saravit satt tyst en stund. Sedan sa hon; ”Ni människor har lånat allt ni har i era kroppar. Ni har vandrat genom stjärnor i miljoner år och blivit som ni är.” Jag säger: -När jag lämnat tillbaka allt jag lånat till min kropp Finns jag då? Var finns jag. Om jag finns När jag inte har en kropp att vara i.
  • * Saravit log mot mig med sitt vackra vinnande leende och sa: ”Det är inte fel att undra över frågor du inte kan få svar på.” Jag fortsatte fråga: -Det finns något inom mig som är större än jag själv. Så känner jag ibland. Om så är; Vem är då jag? ”Sök hos dig själv. Och lär om dig själv. Ingen vet, redan från födseln, sin egen hemlighet” Fick jag till svar.
  • * Jag sa: ”Måste allt förklaras? Allt som sker? Kan vi inte bara konstatera att det som sker det sker? Måste vi veta alla varför? Söka alla svar? Kan vi inte bara nöja oss med att det som var, det var,” * Saravit svarade inte. Hon såg på mig med sina skarpa bruna ögon. Hon log igen. Jag sa: ”En fågel flög förbi mitt fönster Jag såg efter den men den var borta. Kanske var det mitt liv som flög förbi.”
  • * Vi satt tysta. Månen lyste upp landet Fantasia där vi satt på en stjärna i Lejonets tecken. Jag är född i Lejonets tecken. Därför valde Saravit det tecknet för vårt möte. Månen lyste inte på jorden natten som gick - mer än med en liten skära. Månen gör så ibland när jorden själv skymmer bort solens ljus för månen. * Vi satt länge tysta innan jag sa: ”Vi människor flyter fram på livet flod. Det kan vi inte göra något åt Men vi kan göra mycket medan vi flyter.” -Vad ska du göra nu då medan du flyter? Frågade Saravit. Jag ska skriva om ditt och mitt möte till mina vänner på Facebook, svarade jag -Gör det. Hälsa från mig, sa Saravit och försvann.
  • * Nu har jag skrivit om mitt möte med Saravit. Läs och begrunda med hälsning från Saravit och mig.
  • /Knut K

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng