Spalt nr 26

Jag har förstått att verkligheten har många sidor

• Lätta snöflingor faller mot den vita marken. Vintern har minusgrader. Vår Ruben Ren lyser i sina små ljus på vår ute plats nu på morgonen. Jag vill se den lysa så länge som möjligt.
  *
  Jag tycker om att se sådant som är vackert.
  Jag tycker om att äta det som är gott
  Jag tycker om att njuta av det som är skönt inom musiken och konsten.
  Jag tycker om att ta till mig känslor och kunskap ur prosan, poesin och lyriken.
  Jag tycker om att ta till mig av vår naturs skönhet.
  Jag tycker om att leva och söka i verkligheten.
  Jag tycker om riktig vänskap.
  *
  Jag vet att det finns andra verkigheter som inte framstår som sköna.
  Jag har mött den verkligheten många gånger.
  Slagits ner av dess fulhet.
  Gråtit över dess grymhet.
  Kämpat mig igenom mörka händelser.
  Mött människor som velat mig illa.
  Jag har förstått att verkligheten har många sidor.
  Jag har förstått att mänskligheten inte bara är god.
  Jag har förstått…..
  *
  Jag har mött människor som i sin iver att göra rätt blivit nedtryckta. Under elva år var jag socialarbetare i Bobergs och Motalas kommuner. Jag fick tjänst som socialkamrer i Motala 1971. I mitt jobb ingick ekonomin, personalfrågor och framtidplanering av verksamheten. Jag hade ett underbart jobb och nära kontakt med mina arbetskamrater.
  *
  En eftermiddag kom en nyanställd socialassistent in på mitt tjänsterum. Hon får det fingerade namnet Britt.
  Britt grät.
  Hon berättade att hon kom från den politiskt valda Behandlingsavdelningen inom Sociala Centralnämnden. Där hade hon lagt fram förslag om hjälp till en familj som hade sociala problem. Familjen hade två barn. Fadern var alkoholiserad. Hustrun var bra mor men ekonomin räckte inte till för att ge barnen en bra uppväxtmiljö. Barnen behövde också hjälp till kläder och skor. Deras dåliga klädsel märkte dem i skolan
  *
  De förtroendevalda hade gått hårt åt Britts förslag om att hjälpa familjen.
  – Jag kan göra fel och behöver lära mig men fientligheten jag mötte gjorde mig rädd och ledsen.
  – Hur då?
  – Två av politikerna talade till mig som om jag var fem år. De visste precis hur allt skulle vara.
  – Kanske trodde de sig veta det också. De har varit förtroendevalda länge.
  – De kunde hjälpt mig. Inte gjort mig till en nolla.
  – Gjorde de det?
  – En man sa: ”Ni ska inte tro att ni kan komma från socialhögskolorna och lära oss kommunalpolitiker kommunal socialvård. Du ska veta att du nu är ute i verkligheten. Du sitter inte på högskolan och drömmer”
  – Det gjorde dig ledsen.
  – Jag blev varnad av kamraterna på kontoret att politikerna kunde vara hårda mot dem som föredrar sina ärenden i Behandlingsavdelningen. Jag gjorde mitt bästa och tyckte att jag gjorde det rätta för den hjälpsökande familjen. Det tycker jag fortfarande.
  – Sa du det till dem?
  – Ja
  – Vad sa de då?
  – De sa: ”Den där familjen känner vi igen. De försöker alltid blåsa orutinerade socialassistenter.”
  – Är det så?
  – Jag tror inte det. Familjen har två barn. Barnen far illa. Om ingen hjälper dem till en bättre miljö kommer de att bli framtida missbrukare, kanske kriminella, och få leva ovärdiga liv. Barnen kommer med tiden att bli dyra för kommunen.
  – Sa du det till politikerna?
  – Ja. Då sa de: ” Om det skulle bli så får vi ta hand om dem då.” Hur kan förtroendevalda säga så?
  *
  Britts tårar rann för kinderna. Jag sa:
  –Torka tårarna nu och kom igen.
  Hon hulkade några gånger innan hon ss:
  – Vem är det jag ska ha som uppdragsgivare? Dem som söker och behöver hjälp eller behandlingsavdelningens förtroendevalda eller de sociala lagarna som stiftats i Sveriges Riksdag?
  – Den frågan har många ställt sig när de hamnat mittemellan hjälpsökanden, politiker, kostnader och lagar, svarade jag.
  Jag fortsatte:
  – Du har medmänskligheten i dig. Den ska du vara rädd om. Du ska följa lagarna och lära dig i yrket hur du ska tampas med de valda politikerna och de hjälpsökande. De förtroendevalda skall följa lagarna. De vill göra rätt som du. Ibland har politiker och socialassistenterna olika uppfattningar. Så kommer det alltid att vara, sa jag och gav Britt en kram. Hon lutade sitt huvud mot min axel och slutade gråta.
  *.
  Nu undrar jag hur det år 2012 är att vara anställd av sociala nämnder och handlägga det som på min tid kallades socialhjälp. Jag läste att socialkontoren nu för tiden hålls stängda och att vakter skyddar personalen under mottagningstiderna. Socialanställd personal hotas av desperata hjälpsökanden.
• Hur är det på min gamla arbetsplats i Motala. Socialkontoret hade på min tid med adress Platensgatan 7.

*

• Jag har också läst att barnfattigdomen kanske är större nu än förr.
  Så borde det inte vara.
  Vad är det som hänt med vårt välståndsland?
  *
  Britt blev med tiden accepterad av behandlingsavdelningen i Motala. Inte för att hon gjorde sig av med sin medmänsklighet utan för att hon lärde sig yrket och samarbetets språk. Hon blev en medmänniska i sitt jobb och sitt övriga liv.
  *
  Jag har förstått att verkligheten har många sidor.
  Både onda och goda
  – Hur står det till med medmänskligheten i samhället i dag? En undring bara.
  *
  God Jul och ”en synnerligt trevlig och medmänsklig långhelg” önskar jag alla. /Knut K

Spalt nr 25

I dag den 11 december 2012 ligger snön vit och väntar på solen. På vår lilla uteplats står Ruben Ren i sin lilla snödal och lyser vackert. Ruben håller huvudet högt och stolt. Jag blir glad när jag ser Ruben Ren. Renen är född av plast. Plast skall han för alltid vara. I varje fall så länge den lyser vackert och ger glädje åt oss som ser den.

*

Mitt i adventsvintern kopplar min hjärna in Motala en Pingstaftonkväll för mycket länge sedan. Jag står klädd i polisens uniform vid den gamla Folkparken i Duvedal. Ungdomar och äldre kommer till entrén, löser biljet och går in i den lummiga gamla fina parken

De flesta kommer för att dansa.

För att möta en tjej.

Eller kille.

Många dricker kaffe med gott bröd till. De har satt sig under träden i uteserveringen. De fullt utslagna björklöven lyser vackert grönt för kaffegästerna.

Kanske spelar de sedan på chokladhjulet som går runt, runt och för ett tickande ljud innan det stannar. Någon vinner. Kanske högsta vinsten faller ut. Med glad min tas vinsten emot och hjulet rullar vidare för nästa vinnare.

Eller förlorare.

Förlorarna är flera än vinnarna. Det är det som ger vinst till Folkparksföreningen.

*

Någon skjuter med luftgevär. Den vackra pälstofspilen stoppas in i pipan. Bakifrån.

Vapnet laddas.

Trycket ökar på avtryckaren. Skott kramas av.

En nia.

Bra skjutet. Ny pil på väg.

*

Många kastar pil. Somliga tävlar mot varandra i utslagsturneringar. Den som har sämst resultat åker ut. Bäst går vidare till ärbar vinst. Vinst är något att skryta med under kvällen.

*

Chokladhjulet, pilskjutningen och pilkastningen ger spänning en stund. De som tar upp inträde, sköter chokladhjulet, pilskjutningen, pilkastningen och kaffeserveringen jobbar gratis. Det gör de för dem som vill ha trevligt en stund i den anrika parken. De gör det också för att Folkparken skall leva vidare.

*

Många tar sig en sup bakom gamla dansbanan. De står under björkarnas hängen med sina flaskor. Jag vet inte varför de dricker. Inte är det väl för att det är gott det där byxfickevarma rena brännvinet som rinner från flaskorna, genom flaskhalsarna, människohalsarna, vidare ner i människomagarna och ut i människoblodet där alkoholen dansar rumba med de röda och

vita blodkropparna.

*

Jag ser några pojkar som vinglar på stegen. När de ser mig i polisuniform rätar de upp sig. Deras hälsning kommer snabbt och glatt:

– Hej Knutte . I morron vinner ni va?

 Å du gör två.

*

Fotbollen är stor och viktig i Motala. De som nyss vinglat i sitt fyllespel känner mig. Jag känner dem och vet att de går på fotbollsmatcher där jag spelar.

Kan jag slänga ut dem från Parken. 

Nej

I varje fall inte så länge de sköter sig som de gjort hittills i kväll

*

Litet senare kan jag se några unga påsnusenglada och underfötternarunda dansa i Parkens rotunda.

Innan dessa unga gick hemifrån hade de kanske förmanats av sina föräldrar om livet och spriten. Kanske hade föräldrarna sagt:

– Du ska inte dricka starka drycker. Det är inte bra.

*

Detsamma hade troligen föräldrarnas föräldrar sagt till dem som nu gav samma varning till sina barn.

Det sociala dryckesarvet går vidare och spriten rinner genom mångas strupar.

Inte allas dock.

Det finns folk som är nykterister i Motala.

Det finns också nykterister på andra platser än Motala.

*

Jag tänker Pingstaftonkväll när sista dansen spelas:

– Snart kommer jag inte att stå och vakta i Motalas Folkpark i Duvedal. Jag hoppas att framtidens poliser ska tycka lika bra om ungdomen som jag gör och att ungdomen kan se polisen i uniform som en vän.

Inte som fiende.

*

Nu är jag tillbaka i tiden den 11 december 2012. Snön lyser. Det gör också Ruben Ren i sin lilla snödal.

Kvällen jag berättade om var en sådan där sommarkväll när luften är ljum och samtidigt sval. En sådan kväll var jag polis i den gamla fina kulturbäraren Folkparken

I Duvedal

I ”min” stad Motala

I vårt land; Sverige

*

Jag älskar mycket av det som varit mitt liv.

Jag älskar sommarens underbara dagar och kvällar.

Jag älskar vårt vackra vinterland.

Jag älskar att jag fick födas till den här världen en gång för länge sedan.

Jag var polis i elva år.

Det var spännande. Och. Lärorikt

*

Trevlig fortsättning på Advent/Knut K

.

Spalt nr 24

• Så kom den då snön som många tycker om och andra ogillar. Ingen kyla har vi haft så vår lilla Albysjö ligger naken och tar emot snön som faller i vattnet.
  – Det måste kittla i vattenytan på dig kära Albysjö, tänker jag.
  Nej det är klart att det inte gör. Du är ju bara en sjö.
  Jag förstår att du vågar dig protestera mot det jag sa. Jag ber om ursäkt.
  En sjö är inte bara en sjö.
  Den innehåller vatten och vatten är det viktigaste vi har på jord. Utan vatten skulle vi inte leva.
  *
  På Myrstuguberget där vi bor ligger snön vackert på trädens grenar. Fågelmatbordet är igensnöat. Jag måste ta bort snön så fåglarna kan äta sig mätta och klara kylan som är på väg. Kjell Andevall vår hjälpsamma granne kom och skottade bort snön på uppgången till vårt hus.
  *
  Jag träffade i fantasin Allan Edwall i går kväll. Allan var den vältänkande numera bortgångne välkände skådespelaren som spelade Emils pappa i filmen Emil i Lönneberga.
  *
  Allan sjöng för mig.:
  ”Och den lilla bäcken mot Älven rinner och Älven rinner mot stora hav och aldrig någonsin mer du finner
  vart den lilla Bäcken blev av.”
  *
  Jag sa till Allan:
  – Den Lilla Bäcken blev en del av Älven och sedan en del av ett stort hav och försvann. Vi kan också tänka oss att en mänsklig handlig av goda gärningar kan bli till ett människohav av vänskap som inte försvinner.
  *
  – Hur menar du? frågade Allan
  Jag svarade:
  Vi hade det mysigt och trevligt när vi efter Kjells hjälpsamhet med snöskottningen drack en kopp kaffe och åt goda hembakade kakor i vårt kök.
  Den goda vänskapen skapar gemenskap som blir till
  hjälpsamhet när livet hos oss människor fungerar som det ska.
  *
  – Så här kan de vara, sa Allan.
  ”Du hjälper din bästa vän
  Och några du inte känner.
  Din bästa vän hjälper dig och sin bästa vän
  Och några hon inte känner.
  Dessa hjälper er och sina bästa vänner
  Och några de inte känner.
  De nya vännerna hjälper sina bästa vänner.
  Som hjälper sina bästa vänner
  Och många de inte känner.”
  *
  Jag sa:
  – På så sätt kan hjälpsamhet i det lilla bli som
  ”Den Lilla Bäcken” som rinner ut i älven och sedan vidare ut livets Stora Hav. Men hjälpsamheten försvinner inte. Folk fortsätter hjälpa varandra i hjälpsamhetens hav”
  *
  En stunds tystnad följde. Jag frågade:
  – Vad finns i Livets stora hav?
  Allan svarade:
  Främlingskap?
  Avundsjuka, egoism, högfärd?
  Osämja
  Hat och krigarlust.
  Och krig.
  Allt detta finns mycket av
  i vårt stora människohav.
  *
  Allan satt tyst en stund innan han sa:
  – I Livets stora hav finns också mänsklig värme och mottaglighet för det goda. Jag har mött detta goda inom teatern. Jag har mött det goda i livet i övrigt.
  Jag svarade:
  – Vi måste bli många om vi skall påverka och förändra livet till det bättre i det stora folkhavet.
  *
  Allan sa:
  Livet kan vara hårt
  Vänskapsbärarna har det svårt.
  Men!
  De ger inte upp.
  De ger aldrig upp.
  De ser möjligheter i allt det de gör.
  Jag gav aldrig upp med att jobba för det goda i samhället.
  Jag såg möjligheterna i det jag gjorde.
  Det ska du också göra, Knut.
  *
  Allan fortsatte:
  Den goda vänskapen ger gemenskap.
  Gemenskap blir till varma liv.
  Överallt där gemenskap finns växer kärleken sig stark mellan människor.
  Där kärleken växer sig stark
  skall hatet gå i kvav.
  Hatet skall gå i kvav
  i sitt solkiga svarta hav. ”
  *
  Jag frågade också Allan om han tycker att vi fått det bättre i vårt land.
  – Visst har vi fått det bättre, men int` är det bra, fick jag till svar.
  *
  Detta kan i alla fall jag, hålla med Allan Edwall om.
  *
  Jag funderar nu, när jag skriver detta, om jag i dag kan hjälpa någon som i sin tur kan hjälpa någon som kan hjälpa någon annan som kan…
  *
  Det goda får aldrig minska i vårt Stora människohav.
  Och aldrig göra som Allan Edwalls lilla bäck; Den försvann i havet. /Knut K