Arkiv

» juni 2020 (2)
» maj 2020 (1)
» april 2020 (1)
» mars 2020 (3)
» november 2019 (1)
» oktober 2019 (1)
» augusti 2019 (1)
» juli 2019 (1)
» juni 2019 (2)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (2)
» mars 2019 (2)
» februari 2019 (4)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (2)
» november 2018 (2)
» oktober 2018 (4)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (4)
» mars 2018 (4)
» februari 2018 (3)
» januari 2018 (4)
» december 2017 (4)
» november 2017 (4)
» oktober 2017 (5)
» juni 2017 (2)
» maj 2017 (3)
» april 2017 (3)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (4)
» december 2016 (3)
» november 2016 (3)
» oktober 2016 (4)
» juni 2016 (1)
» maj 2016 (5)
» april 2016 (3)
» mars 2016 (4)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (4)
» december 2015 (4)
» november 2015 (4)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (1)
» juni 2015 (1)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (3)
» mars 2015 (5)
» februari 2015 (3)
» januari 2015 (4)
» december 2014 (4)
» november 2014 (4)
» oktober 2014 (4)
» augusti 2014 (1)
» juli 2014 (1)
» juni 2014 (6)
» maj 2014 (3)
» april 2014 (5)
» mars 2014 (4)
» februari 2014 (3)
» januari 2014 (4)
» december 2013 (3)
» november 2013 (5)
» oktober 2013 (3)
» augusti 2013 (2)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (5)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (4)
» februari 2013 (4)
» januari 2013 (5)
» december 2012 (3)
» november 2012 (4)
» oktober 2012 (5)
» augusti 2012 (5)
» juli 2012 (5)

visar: arkiv för november 2012

onsdag 28 november

Jag sätter mig i gräset och minns

Spalt nr 23

Jag lämnade spaden i jorden och gick härifrån.

Tid har gått. År lagts till år. Spaden står där den står.

Jag står återigen där spaden finns

Jag tror jag sätter mig i gräset och minns.

*

Jag minns Allan och Göran. De var mina lekkamrater i Frödinge by. Vi lekte tillsammans . Jämt. En dag lekte vi på Klinte Kulle som är ett av bergen som inramar Frödingebyn. Lundskullen och Eriks Kulle är de två andra berg som inramar byn. Göran och jag lekte på toppen av berget. Vi byggde vår värld

*

Mina föräldrar hade en gård. Därför byggde jag lagård, stall och boningshus, Jag byggde husen av pinnar. På taket lade jag mossa. Jag plockade kottar som jag satte ben på. De fick bli kor. De vackraste kottarna fick bli hästar. Jag tyckte bättre om hästar än om kor. Min far Ludvig var hästhandlare. Hästarna kom till oss. Blev kvar en tid och försvann. Korna gav oss mjölk och var vår ständiga inkomstkälla.

*

Görans far Josef hade en bilstation

 ”Josef Josefssons bilstation. Telefonnummer Frödinge 8” stod det i telefonkatalogen.

*

”Fina arbetshästar inkomna

Ludvig Karlsson Frödinge telefonnummer 11” skrev min far i annonserna i Vimmerby Tidning.

Kanske fick min far hjälp med annonsen av sin bror Ingmar Karlsson som var chefredaktör på den stolta Vimmerbytidningen.

*

Göran byggde boningshus och garage. Han byggde husen av sten och lade pinnar som tak. På taken lade han lav. Laven var grå. Mina mosstak var gröna.

*

Göran tog en sten. Den fick bli droskbilen. Han hittade en litet större avlång sten. Den blev den stora lastbilen.

*

Vi byggde vägar att köra bilarna och hästarna på.

Vi byggde länder som Norge, Danmark och Finland. Vi byggde också Tyskland och England.

– Tyskland är helvetet. Tyskarna skjuter ihjäl människor i kriget, sa vi till varandra.

Vi placerade en mycket ful stubbrot i Tyskland. Den stubbroten föreställde Hitler. Detta jag berättar om hände under andra världskriget.

*

Nedanför berget låg den lilla byn med den vackra kyrkan och den vackra Kyrkskolan mitt i. De var de viktigaste byggnaderna. I övrigt dominerade de många ladugårdarna. Frödinge var då en ”bonnby”.

*

När allt var byggt lekte vi. Med sin mun formade Göran motorljuden när han körde sina bilar.

-BRRRRRRR, lät det. Saliven spröt när han tog i ordentligt i uppförsbackarna . Göran körde timmer med sin lastbil och låtsades skjutsa människor i sin droska. Jag körde med mina hästar in hö till skullen. Jag låtsades så råg och havre på åkrarna med såmaskinen.

*

När vi lekt ganska länge hittade vår kamrat Allan oss.

Han satte sig på en sten och ”såg på” medan vi lekte. Vi började ”göra oss till” för honom. Han var ett år äldre än jag var och två år äldre än Göran.

*

Plötsligt hände något. Jag skulle köra ut från ett av de gärden vi ritat upp. Samtidigt kom Göran körande med lastbilen på samma väg som jag skulle köra ut på.

Jag stannade inte. Göran stannade inte.

Vi krockade.

– Nu körde du ihjäl mina parhästar, sa jag.

– Du får inte köra ut på vägen när jag kommer med min stora lastbil. Bilar ska köra först. Du får skylla dig själv, sa Göran

*

Så var bråket igång. Under tvisten råkade jag stöta till hans garage. Det föll ihop. I gengäld trampade Göran sönder min lagård. Efter bara någon mintut var allt vi byggt raserat.

Allan deltog inte. Han satt där på en sten och såg på.

*

Jag kastade Görans lastbil utför berget.  Han blev så arg att han började gråta. Han slängde in mina hästar i skogen.

Och gick. Hem.

Jag stod där på Klinte Kulle med Görans droska i handen. Jag hade tänkt slänga den samma väg som lastbilen. Jag bara släppte stenen som var en Droska rakt ner i marken. Jag stod länge och tittade efter Göran.

*

– Vi går till Eriks Kulle och ”sparker boll”. Göran kommer snart ut igen, sa Allan.

*

Allan och jag hämtade min boll. När vi skulle gå förbi Görans hus på väg till den lilla fotbollsplanen på Eriks Kulle brände tårarna bakom mina ögonlock. De brände för att Göran och jag blivit osams. Det hände inte ofta.

Hitler ville jag vara osams med. Han var en djävul. Men inte med Göran. Han var min kamrat. Jag stannade och vi fick se att Göran stod innanför porten till hans hem.

– Kom Göran vi ska till Eriks Kulle ”å spake boll”, sa Allan.

Göran följde med oss och så var den dagen och freden räddade. I den lilla världen i Frödinge by.

*

Tid har gått. År lagts till år. Göran är borta.  

Livet har tagit ett språng. Ett långt språng.

Ett mycket långt språng.

-Hitler är borta men inte krigen i världen, tänkte jag när jag skrev detta./Knut K

-         

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 21 november

• I Leklandet Världen

Spalt nr 22

  • När jag tidigt denna morgon står vid mitt fönster som vetter mot nordväst dånar T-banetåget förbi på sin bro över Albysjön. Tåget är som en lysmask i morgonmörkret. Men det kör med högre hastighet än lysmaskarna kan krypa. Trots lysmaskarnas många ben.
    På andra sina av tunnelbanan mellan Albysjön och Mälaren går E-fyran. Där rusar bilarna fram med sina ljuskäglor i hög fart. Mångfalden av bilar är osannolik.
    Gatljus och reklamskyltar lyser upp i området som heter Slagsta. Från Slagsta ser jag en färja lämna hamnen. Färjorna fraktar bilar och bilarnas folk till och från Ekerö.
    *
    Där jag står och ser det som händer för mina ögon kan jag inte låta bli att se det hela som ett välplanerat Lekland; Tågen som går. Bilarna som rullar i båda riktningarna. De gula kolossliknande färjorna som kör till och från Ekerö. Gatljusen, reklamskyltarna, mörkret som tuggas sönder av allt ljus som lyser upp överallt i en salig blandning av starka färger. Himlen försöker behålla sitt mörker i strid med alla ljusen på marken. Snart kommer solen och då är det slut med mörkret i Leklandet.
    Men det är inte slut med Leklandet. Leklandet finns kvar in i den ljusa dagen.
    *
    – Befinner jag mig verkligen i verkligheten? Tänker jag.
    Jag svarar:
    – Visst befinner jag mig i verkligheten.
    – Verkligheten liknar ett Lekland.
    Tycker jag.
    *
    Jag köpte en bok per E-post av förlaget Fri Tanke. Boken heter ”Ett universum ur ingenting”. Boken är skriven av Lawrence M. Krauss. Jag läste en del av förordet i går.
    *
    Jag har alltid undrat hur universum kunnat uppstå. Det har sagts och skrivits att universum kom till i en häftig smäll. Min undrig är:
    – Hur kunde det smälla när det inte fanns något att smälla i?
    *
    Bokens författare har säkert varit lika undersam som jag om universums tillkomst. Han skriver i inledningen av boken:
    ”Ett universum ur ingenting
    Varför det finns någonting snarare än ingenting.”
    (Slut citat)
    I förordet har författaren ett citat av Jacob Bronowski. Jag citerar citatet:
    ”Vi måste genomleva det vi upplever så som det är, dröm eller mardröm, och vi måste göra det vakna. Vi lever i en värld som genomsyras av vetenskap från början till slut och som är både hel och sann. Vi kan inte göra en lek av den bara genom att dela upp oss i lag”
    *
    Vad ska vi säga om det citatet? Jag tyckte nyligen att det jag såg över Slagsta, Mälaren och Ekerö var som att se ett Lekland fyllt av rörelse.
    *
    Vår värld genomsyras av vetenskap.
    Det är sant, Bronowski.
    Varje sekel har produkter som utvecklats av vetenskapen. Telefonen och motorer uppfanns på 1800-talet. På 1900-talet reste vi till månen. Datorena utvecklades då också. Telefonerna blev små datorer på 2000-talet. Ska vi hänga med i utvecklingen är det nog bäst att vi är vakna när vi upplever verkligheten som den är i dag. Även i detta ger jag Bronowski rätt.
    *
    Jag vill ändå se allting som ett rörelserikt Lekland.
    Visst leker vi med varandra.
    – Vi kan inte göra lek av verkligheten genom att dela upp oss i olika lag, skrev Bronowski.
    – Visst kan vi det, skriver jag. Vi leker roliga lekar och elaka lekar. Vi delar upp oss i lag hela tiden. Vi har möjlighet att vara med i många lag;
    I skolan. På jobbet. På fritiden. I hemmen.
    Låt oss tänka efter hur många lag vi är med i.
    *
    Många lag blev det.

    Eller hur.
    Ju färre lag vi deltar i ju ensammare blir vi. Det finns de som bara är i lag med sig själva. Om dessa inte vill vara ensamma lever de mycket enformiga liv.
    *
    Vi spelar i olika lag. I olika serier. Med olika möjligheter att utvecklas.
    Vi spelar i olika länder.
    Vi har olika kroppsliga och intellektuella förutsättningar att kunna ta till oss lärdom.
    – Vi är lika i mycket men vi är inte lika i allt, säger någon Jag vill skriva:
    – Vi är olika i väldigt mycket
    Och.
    Det är bra.
    Diktatoriska kommunistiska samhällen försökte likforma människor och göra alla lika grå - utom dem som hade makten. Maktens män klädde sig i blodröda färger och avrättade dem som inte tyckte lika som de själva. (I varje fall gjorde Pol Pott och Stalin det.)
    *
    Vi ska inte likformas. Vi ska vara olika.
    Men
    Vi måste alla i vår olikhet i Leklandet Världen få möjlighet att leva bra liv.
    På olika sätt
    – Är det möjligt? Undrar någon
    – Ja. Det är möjligt men det är inte möjligt för närvarande i Leklandet Världen.
    *
    Framtiden ser inte ljus ut för mina tankar och drömmar. Det kan vi konstatera om vi ser oss om i Egovärlden, Krigarvärlden, Fattigvärlden och den Diktaturreligiösa slutenvärlden samt Ekonomivärlden.
    Länder som lekt med pengar i Bankvärlden har det krisigt nu. Vi ska ha en ny ekonomisk världsordning. Vetenskaparna får räkna ut hur den ordningen ska se ut för att kunna fungera som fri, rättvis marknadsekonomi.
    *
    De mångkulturella lagar vi har och alla de regler som finns på vår jord gör att vi måste ha många lag och många planer att spela på. Vi måste, herr Bronowski, dela upp oss i lag. Vi är inte helt lika. Vi lever inte lika. Vi behöver inta vara lika men vi måste få samma möjligheter att leva fria och bra liv på vår jord.
    *
    Detta måste vara grundregeln om hela Världen skall bli Leklandet Världen. Vi har en del att göra.
    När kan vi börja?/Knut K

 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 14 november

 En annorlunda Fars Dag

Spalt nr 21

  • Vi var i vår familj i lördags bjudna till familjen Brodin i Tumba. På kalaset fanns värdarna Maria och Janne. Där fanns också Ludvig och Emily, Patrik samt Lars från Uppsala. Vi skulle fira FARS DAG. Dagen före.
    Var det tänkt.
    Det blev så.
    Men inte som jag tänkt.
    Medan vi satt och väntade på att alla skulle samlas kände jag att mitt hjärta kopplat ur. De rusade och slog ojämnt. Jag blev yr och matt. Ibland kan hjärtat ”koppla tillbaka” och slå jämnt igen. Jag hoppades på det när jag fick låna Marias säng för vila en stund. Jag försökte med yogametoder. Jag försökte med det mesta men inget hjälpte. Att få problem med hjärtat är alltid oroande. Hjärtat är motorn som kör kroppsloket.

    Visst var jag orolig. Det kan jag inte förneka
    Och
    Varför skulle jag förneka det?
    *
    Jag visste att det enda som hjälpte för att bli bra igen var att åka till Akuten på Huddinge sjukhus och få en stöt. Konvertering heter det på ett finare ord. Jag orkade inte tänka på att åka till akuten på lördagskvällen och få ligga där och vänta ”i lördagsröran” på allt som måste ske innan jag får veta om mitt förmaksflimmer är så allvarligt att jag måste få ”en elektrisk stöt” på hjärtat.
    *
    Vi var kvar på festen. Jag i sängen. När festen var slut åkte vi hem. Jag sov ganska bra på natten. På söndagsmorgonen ringde jag till Sjukvårdsupplysningen och berättade om mina problem. En sjuksköterska sa:
    – Jag ska ge dig numret till ambulansen. Ring direkt och åk till akuten på Huddinge sjukhus.
    *
    Min hustru Anne-Marie följde med mig. Vi åkte i vår bil. Vår son Lars som var och hälsade på oss från sitt Klivinge följde också med. Han körde oss till ambulansintaget på sjuhuset.
    *
    Vår dotter Maria kom också till sjukhuset efter en stund. Jag kände mig lugn. Jag var glad över att jag fick sällskap. Jag tänkte:
    - Jag är privilegierad som har hustru och vuxna barn med familjer som tycker om mig och stöttar mig när jag får problem. Många finns i vårt avlånga land som inte har något stöd och hjälp alls. Många ensamma känner sig ännu ensammare när sjukdomar och andra problem uppstår.
    *
    Jag frågar oss som har det som jag;
    – Tänker vi på att vi har det bra när vi har närstående som trygghet i våra liv? Kanske är det först när något händer som vi märker att vi behöver varandra.
    Och har närhet till varandra.
    *
    Åter till händelserna på sjukhuset. Vi blev mycket bra mottagna. En mörk, glad, vacker sjuksköterska tog hand om mig. Hon frågade mig hur jag mådde och vad som hänt. Hon tog EKG och blodprov. Vi skojade hela tiden. Hon kopplade fast mig i en apparat som visade pulsen, blodtrycket, syresättningen i blodet och något mer jag inte minns nu när jag skriver detta. Efter detta var det väntan som gällde. Jag och min familj kunde prata med varandra och ha det som om vi var hemma och firade Fars dag. Fast hemma var vi inte. Det märkte vi snart i miljön runtomkring. Ständigt kom det nya besökare. De många båsen fylldes och sjuksköterskorna fick mer och mer att göra.
    *
    Jag såg aldrig några sura miner under den tid jag var på akutmottagningen. Jag fick snart beskedet jag väntat på;
    -Att jag skulle konverteras.
    Eftersom jag ätit frukost klockan 09:00 kunde konverteringen inte ske förrän efter 15:00. Jag måste ha varit fastande sex timman innan konverteringen.
    *
    När jag fördes till Hjärtklinikens intensivavdelning åkte Lars och Maria och min hustru Anne-Marie hem. Var och en till sig. Jag blev ensam kvar.
    *
    Jag mottogs av en trevlig manlig sjuksköterska på hjärtklinikens intensivavdelning. Han kopplade in mig på en annan en rörliknande apparat som jag fick ha hängande om halsen.
    – Den gör att vi vet vad du gör och hur mår, sa han.
    Klockan 13:45 var han klar. Jag blev ensam i det rum där jag skulle konverteras. Minuterna kröp fram.
    *
    Nu kom tankarna. Hur skulle det gå? Jag har varit med om konvertering tre gånger tidigare. Jag vet vad som ska hända. Jag kommer att sövas. Under sömnen får jag en stöt. Först en lätt och sedan starkare om inte hjärtat hittar sin rytm.
    När jag tittar ut genom fönstret ser jag en talgoxe sitta på cementkanten och titta in på mig.
    – Kommer du från fåglarna hemma hos oss och önskar mig lycka till? tänkte jag.
    Säkert var det inte så men det är aldrig fel att fantisera. Det kunde vara sant. Talgoxen har inte långt att flyga från vårt hem för att hittat mig på mitt rum här på åttonde våningen. Några kilometer bara. Fågelvägen.
    *
    Sjuksköterskan Tina Engvall som organiserade konverteringe kom in och hälsade på mig och berättade att de som skulle vara med om konverteringen var på ingång. Tina var också en glad och trevlig sjuksköterska.
    *
    Strax efter halv fyra var alla samlade utom den överläkare som var ansvarig för konverteringen. Hypnosläkaren frågade mig om allt möjligt:
    När jag var född. Om jag vårdats utomlands senaste sex månaderna. Om jag var allergisk. Om jag hade halsbränna eller brock på magmunnen. Om jag kunde böja nacken. Om jag hade tandproteser och . och...
    *
    När överläkaren på Hjärtintensiven kom in i rummet fick jag en plastgrej med extra syresatt luft över munnen. Den läkare som skulle ge mig sprutan sa:
    ¬-Nu kommer det att sticka till i ditt lår.
    Jag kände inget stick.
    Hypnosläkaren sa:
    – Ta ett djupt andetag så att du syreätter din kropp.
    Jag tog ett andetag. Och ett till . Och ett till.
    Inget annat hände. Inandningen kändes skön.
    Jag hann tänka:
    – Nu är jag väl syresatt i kroppen tillräckligt.
    – Nu kommer du att bli sömning, sa hypnosläkaren.
    Jag såg att det blev dimmigt för mina ögon.
    – Nu kommer du att somna, sa hypnosläkaren
    Och jag somnade. Jag vet inte vad som hände. Jag vet bara att jag var vaken – tills jag försvann in i sömnen.
    *
    När jag vaknade en halvtimme senare visste jag inte var jag var. Men så fick jag se min hustru Anne-Marie sittande i en fåtölj. Jag fick också se sjuksköterskan Tina. Hon stod intill min säng.
    Då mindes jag var jag var.
    *
    Tina berättade att hjärtat återgått till sitt normala tillstånd igen. Jag kände i bröstet att kriget när pulsslagen jagade varandra i orytmiska maxfarter var över. Det var en underbar känsla.
    *
    Tack alla för det stödet och den hjälpen jag fick på Fars Dag den 11 november 2012.
    *
    I dag när jag skriver detta är jag glad över att den annorlunda Fars Dagen ändå slutade bra.
    Sjukvårdens representanter på Huddinge sjukhus skötte sig överdådigt bra. Stor A i betyg.
    Jag tror jag skötte mig rätt bra jag också.Om jag inte gjort det hade jag nog inte fått en kram av Tina när vi gick.
    Med hälsning / Knut K

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 7 november

Till landet Fantasia går min färd idag.

Spalt nr 20

Kvick som tanken är jag på plats. Ingen tar emot mig. Om jag inte räknar med fåglarna, blommorna och den rena luften jag andas. Blommorna och fåglarna räknar jag med förstås Den rena luften njuter jag av.

Var ligger landet Fantasia?

Svaret är;

– I högra hjärnhalvan. I vindlingen som går ut mot det öra som sitter till höger på mitt huvud - om vi ser utifrån min synvinkel.

*

Landet Fantasia finns inte till att börja med. Jag får bygga upp det händelse för händelse. Dem och det jag möter måste jag hitta på. Det som ska hända måste jag göra så att det händer. Annars händer ingenting. Så tror jag att det är. Vi ska undersöka detta mera senare i detta påhittade kåseri.

*

Finns det fler länder Fantasia?

Ja.

Varje människa har sitt Fantasialand. Många bygger aldrig upp det. Andra vet inte om att de har ett Fantasialand. Somliga, som vet om att de har ett Fantasia, bryr sig inte om att söka och bruka det.

De låter det bara förtvina.

Till ingen nytta.

Det är synd.

Tycker jag.

*

– Hur gör du Knut? Hur ska jag göra för att hitta mitt Fantasialand, hör jag några människokamrater fråga mig i dag?

Jag svarar;

– Sätt er i sköna stolar och låt tankarna skena i väg. Släpp tankarna fria. På riktigt.

Eller

 Sätt er vid era datorer och låt fingrarna löpa över tangenterna. Öppna alla gränser ni har i hjärnan och låt de glada fingrarna dansa framför datorn.

*

Ni måste ge er den tid det tar att hitta in i era hjärnor. Ni kan finna Fantasialändernas rätta platser i de högra hjärnhalvorna.

*

När ni hittat era platser låter ni skapandetankarna fara i väg. Ni ska inte tänka på det som varit. Om ni gör det trampar ni in i ert Historialand. Inte ert Fantasia.

*

När ni hittat rätt i hjärnorna ska ni märka att någon ger er tankar. Ni behöver inte befalla fram dem.

*

Var kommer tankarna ifrån?

När föds tankarna i hjärnan?

Föds de innan vi är medvetna om dem?

Det finns vetenskapare som tror det.

Jag har inga svar.

Det jag vet är att det är i mitt huvud det som händer, händer. Jag vill göra anspråk på att det som händer i min fantasi är mitt.

Tänk efter.

Vad tror ni om tankarna i våra huvuden?

*

Jag hör från Susanne i Mönsterås i Kalmar län. Hon berättar att hon hittat sitt Fantasia. Susanna upplever sig färdas i rymden i en farkost som inte flyger fram. Den flyttar sig från plats till plats.

*
Nu är hon på en plats där olika vackra varelser finns. Hon kan andas. Precis så som hon gör på jorden. Hon förstår vad varelserna säger. De är vänskapligt sinnade. Nästan kärleksfullt blir hon bemött av dem.

– Finns inget hat? Finns det inga enväldiga makthavare här? frågar Susanne en varelse som heter Solvana.

Solvana är kvinnlig. Både manliga och kvinnliga varelser finns på den planet Susanne nu befinner sig.

– Maktgalenskapen, hatet och egoismen och den egensinniga egenkärleken är rötter i den onda världen. Den onda världen finns inte här, får Susanne till svar

– Föds barn hos er? Om de finns. Hur utvecklas de?

– Vi föder barn här och stöder dem genom uppväxten.

– Vad menas med det?

– Barnen ges möjligheter att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. De ska inte bli kopior av sitt samhälle Inte heller av sina föräldrar. Vi vill att barnen skall bli det de är ämnade för.

– Hur då?

– Genom arv från tidigare generationer och bra miljö blir de nya annorlunda varelser med nya möjligheter.

– Hur mår barnen och de unga i ert samhälle? Frågar Susanne

– Bra

– Varför?

– De har lust att lära sig om våra liv och vår planet. De känner glädje i att utvecklas som hela varelser. De ges den tid de behöver i den utvecklingen. Det är glädjen och lusten som för dem framåt. Inga piskor behövs.

– Har du mer att berätta Solvana, säger Susanne,

– Ja, jag vill berätta att våra varelser lär sig och utvecklas hela sin livstid. De kan ta pauser från arbetslivet och vidareutbilda sig. Arbetslivet deltar alla i. Var och en efter egen förmåga, skicklighet och ämnesintresse. Alla kan inte kunna allt. Men alla kan något

– Livslångt lärande alltså. Kan du beskriva detta?

– Genom utbildningen i barn- och ungdomen skapas kunskapens grunder hos varje varelse. Genom åren byggs kunskaper på kunskaper så att kunskaperna med tiden blir visdom. Äldre varelser är genom sin visdom också mycket viktiga varelser på vår planet.

*

– Något mer? Frågar Susanne.

–Vi har skickliga forskare. Vi har också många duktiga entreprenörer som tillsammans med de yrkeskunniga utvecklar allt som är värt att utveckla. Varje varelse är fri att komma med idéer och förslag till förändringar. Vi anser att det är viktigt att varje varelses skapandeförmåga tas tillvara. Miljön skall dofta utveckling, glädje och lust och kännas trygg att leva i.

*

Där försvann Susanne från min Fantasiakontakt.

*

”Så sitter jag åter på handlarns trapp och gråter så övergivet” har Nils Ferlin skrivit i en fin dikt.

Jag gråter inte.

Jag är inte övergiven.

Jag har bara lämnat landet Fantasia för i dag. Jag längtar redan till nästa resa och önskar att någon som läst denna saga hittar sitt Fantasialand och kan känna hur trevligt och spännande det är att resa sin egen hjärna.

*

Tänk fram goda tankar manar jag denna nya levnadsdag./Knut K

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng